Åsa Moberg vill avmytologisera Florence Nightingale.
Då jag läser Åsa Mobergs senaste bok Hon var ingen Florence Nightingale kan jag inte låta bli att se den från ett dagsaktuellt perspektiv. Vad kan vara mera brännande angeläget i Finland i dag, än en bok om den kvinna som lade grunden till den moderna sjukvården och egentligen kunde betraktas som den allra första sjuksköterskan?
Just nu, i dessa tider med vårdarkris, hjälper Mobergs bok läsaren att inse hur dessa problem som vårdarbranschen ännu upplever har uppstått. Bilden av den självuppoffrande sköterskan, kvinnan, vårdaren, som egentligen följer ett kall snarare än utövar ett tungt yrke värt rundlig ekonomisk kompensation, är lika gammal som själva yrket. Ändå var detta, enligt Moberg, inte Florence Nightingales syfte. Det är här mytologiseringen av Nightingale kommer in, anser Moberg. Och ett av författarens mål är att fördjupa kunskapen om personen bakom myten och avmytologisera henne.
Florence Nightingale var inte någon självuppoffrande martyr, hävdar författaren. I verkligheten var hon en beräknande, intelligent affärskvinna med en enorm passion för statistik, och hon ansåg ända från början att sjukvården skulle vara en välbetald bransch. Ekonomisk kompensation skulle locka kvinnor till sjukvården och bort från äktenskapets förlamande bojor, ansåg Nightingale, och att vara sjuksköterska var under de första år då de första sjuksköterskorna utbildades, ett välbetalt arbete.
Nightingale hade ändå hela det manliga samhällssystemet att kämpa emot. De höga herrarna förstod inte idén med att utbilda sjuksköterskor, inte kunde de heller fatta varför kvinnor skulle få god betalning för något som det ändå låg i deras natur att göra. Därav föddes föreställningen om sjuksköterskan som frivillig martyr och allmän vårdnadshavande, helt stick i stäv med Nightingales ambitioner.
En myt ska krossas
Myten om Florence Nightingale (1820–1910) berör oftast bara en liten del av hennes liv. De flesta känner henne som The Lady with the Lamp, damen med lyktan. Hon är sjuksköterskan som räddade tusentals brittiska soldaters liv under Krimkriget i mitten av 1800-talet. Berättelserna från sårade soldater vid fronten som överlevde, de usla sanitära förhållandena till trots, vittnar om en helgonlik uppenbarelse, och det sägs att blotta åsynen av hennes lampa eller hennes skugga kunde ge dem livskraften åter. Det här har tvivelsutan bidragit till glansbilden om Florence Nightingale, hävdar Moberg. Författaren vill med sin bok visa oss en annan Florence; en stridbar samhällsdebattör med glödande intresse för ekonomi och statistik, administration, kvinnofrigörelse, teologi och filosofi. Hon stred för ljus, frisk luft, god och nyttig mat, samt skönhet i sjukvården. Sköterskornas goda löner var hennes hjärtesak. Den här kvinnan försöker Moberg levandegöra på dryga tvåhundrafemtio sidor, och frågan är om hon lyckas eller inte.
Ett kort krig och ett långt liv
Berättelsen börjar från början, med uppväxtåren. Vid den tiden var det inte vanligt att kvinnor fick en utbildning, och det var Florence egen far som stod för bildandet av sina två döttrar Florence och Parthenope. Trots det var den utbildning de fick av de gedignaste slaget, med franska och klassisk grekiska vid sidan av filosofi, matematik och historia. Vid sexton års ålder översatte Florence Nightingale Homeros och Platon. Men det hon helst av allt ville bli, var sjuksköterska.
Vid den tiden fanns det egentligen inte några sjuksköterskor i modern mening. De som skötte om sjuka var ofta alkoholiserade kvinnor som blandade vården med prostitution, hävdar Moberg, och Florence Nightingale kom från en överklassfamilj. Det var därför förståeligt att hennes mor och hennes syster motsatte sig de här idéerna, eftersom flickan kunde tänkas dra skandal över hela familjen. Florence gav trots allt inte upp, och vid trettioårsåldern fick hon möjlighet att utbilda sig till sköterska i Kaiserswerth. Väl där fann hon att utbildningen var usel. Kanske var det då tankarna om en egen sjuksköterskeutbildning föddes.
Trots den rudimentära sköterskeutbildningen fick Florence Nightingale möjlighet att börja sin insats för sjukvården i Storbritannien då hon med en skötersketrupp drog iväg till Krimkriget år 1854, där hon lyckades förvandla sjukhusbarackerna från smutsiga lagerutrymmen där man staplade sårade på varandra i väntan på döden, till rena utrymmen där sjuka verkligen i bästa fall kunde återhämta sig. En stor del av soldaterna dog inte i strid. De dog av sjukdomar och svält som orsakades av usla förhållanden.
Kriget pågick i omkring tre år, och Florence upplevde ungefär hälften av det. Då hon återvände hem var hon svårt sjuk, och skulle också under hela sitt liv plågas av ohälsa. Väl hemma i England drog hon sig tillbaka från offentligheten där hon redan hade blivit berömd. Resten av sitt långa liv tillbringade hon mera eller mindre i sitt eget rum där hon forskade i och reformerade hela det brittiska sjukvårdssystemet genom att arbeta bakom kulisserna och utnyttja ett enormt kontaktnät.
Krossas myten?
Åsa Moberg beskriver myten om Florence Nightingale, ängeln och helgonet, som skrämmande. Hon vill förmänskliga kvinnan Florence genom att belysa alla sidor av hennes personlighet. Men en hurdan bild av Nightingale blir man som läsare kvar med efter ha slagit igen boken?
I stället för det milda och goda helgonet ställs jag inför en mycket driven och målmedveten och modern kvinna, på många sätt före sin tid. En kvinna som nästan egenhändigt skapade ett helt sjukvårdssystem, en kvinna som av hela sitt hjärta och väsen arbetade för de fattiga och utsatta, en kvinna som ansåg sig kallad av Gud till sitt uppdrag, en kvinna med fantasier om sig själv som Kristus, en lysande intelligent och intellektuell kvinna som hade många friare men aldrig gifte sig för att hon inte ville ge upp ett uns av sin frihet, en kvinna som ensam kunde påverka samhället politiskt och ekonomiskt genom effektiv lobbning från sin egen sjuksäng.
Jag tycker att bilden som Moberg målar upp blir än mera övermäktig. Florence blir till ett ouppnåeligt ideal också för den mest moderna kvinna. Här tycks inte finnas några som helst svaga punkter. Att jämföra sig med en sådan människa är i dagens läge omöjligt, ja, om man inte vill bli påmind om sin egen futtighet, så klart.
Jag tycker mig också ana att författaren själv känner sig otillräcklig i jämförelse med den kvinna hon ska beskriva. Det finns knappt någon kritik av Florence Nightingales person eller tankar, och då förstärks ju bilden av att vi har att göra med någon form av övermänniska. Inte heller det språkliga utförandet bidrar till att föra Florence närmare mig. Jag får veta en mängd nytt om en historisk person som jag i sanningens namn inte visste mycket om från tidigare, men hon blir aldrig levande. Biografin har som form den fördelen framom vetenskaplig eller facklig text, att den kan utnyttja skönlitterära medel för att få personen att framstå som mänsklig. Nu har Moberg inte utnyttjat dessa medel. I stället har hon närmat sig fröken Nightingale på tå, med otrolig respekt. Det gör att titeln på verket lovar mera än den ger. Myten växer och blir till en övermäktig skugga.
Åsa Moberg: Hon var ingen Florence Nightingale. Natur & Kultur 2007.
Johanna Holmström
