Att börja arbetsdagen är numera att stålsätta sig mot all världens nödrop och lister och ihärdigt förinta. PLEASE HELP – delete. NEED YOUR ASSISTANCE – delete. Lotterivinsten är din! – delete. Just de reaktioner vi djupast är skapade att ha måste motverkas. Hjälp inte, lita inte, tro inte, gläds inte. Det fanns en tid då spam-programmen fungerade, men den är sedan länge förbi åtminstone på mina servrar. Roskposten klarar galant de digitala spärrarna, medan jag behöver 0,00001 sekunder för att inse att den ska bort. Hur är det möjligt?

Den franska kognitionsforskaren Dan Sperber gav nyligen ett bra svar på den frågan då han höll årets Yrjö Reenpää-föreläsning vid Helsingfors universitet. Sperber menar att mänskliga hjärnor har utvecklats för att kunna bedöma vad som är relevant. Till skillnad från de flesta andra djurarter är vi oftast intresserade av allt möjligt, samtidigt: föreläsningen, solnedgången utanför, salens utsmyckning, vem annan som kommit, varför den-och-den inte låtsas se mig, textmeddelandena som dyker upp i telefonen. Vissa saker fångar mera automatiskt vår uppmärksamhet än andra, liksom ett högt ljud eller en rörlig bild (vilket är ännu en orsak att inte ha tv:n på i onödan).

Men i många fall är det vi själva som avgör vad vi riktar in vår uppmärksamhet på. Föregående dag hade vi stått utanför ett centraleuropeiskt presidentpalats med min 11-åriga son. Jag sa: se så rosorna ännu blommar i rabatterna! Han sa: de har fyra vakter på olika ställen så det skulle vara svårt att anfalla.

Sperbers centrala verk Relevance: Communication and Cognition, skrivet tillsammans med Deirdre Wilson, utkom första gången redan på 80-talet. (Konstigt nog verkar det inte ha översatts till svenska?) Jag har inte läst honom tidigare. Sperber är kommunikations- och kognitionsforskare och länge kände jag mig utanför i de sammanhangen.

Från introduktionsföreläsningen i kommunikationslära på universitetet minns jag att information kodas och avkodas och att det kan uppkomma störningar. Som exempel på störningar gavs dåliga radioantenner. Det lät så trivialt att det inte var sant och de vänsterprogressiva studenterna suckade högljutt.

Vi hade fel förstås; just denna radikala insikt om meddelandets bevarade informationsmängd gav upphov till det som skulle bli den digitala revolutionen. Men trots min nyvunna respekt för dylik kommunikationslära begriper jag den inte.

Men Sperber är mera sociologi och psykologi. Förmågan att avgöra vad som är relevant och utestänga allt annat, är en central del av vårt sätt att umgås. I regel gäller det att få så upplysande och nyttig information som möjligt med minsta möjliga ansträngning. Vi är alltså mästare på blixtsnabb sortering. Då är det ju inte så konstigt att vi vinner superdatorer i att upptäcka roskpost.

Sperber visade också bilder på forskarna Simons och Chabris geniala experiment om kognitiv ”blindhet”. En experimentgrupp fick i uppgift att följa med några ungdomar som spelade korgboll. Några var klädda i vitt, andra i svart. Först skulle man räkna hur många gånger de vita rörde bollen. Medan spelet pågick kom en person utklädd till gorilla – alltså helt svart, med päls och mask – långsamt in från höger. ”Gorillan” ställde sig mitt i kamerans blickfång och kliade sig förnöjt på magen. Sedan gick den ut till vänster.

Ni kan säkert gissa hur det gick. En svindlande stor del, tre av fyra försökspersoner, sade sig överhuvudtaget inte ha märkt någon gorilla. Deras ögon såg den, men hjärnan ignorerade den till förmån för den viktiga uppgiften.

Då man skulle räkna hur många gånger de svarta spelarna får bollen såg flera gorillan (som ju också var svart), men varannan missade den fortfarande.

Det ligger någon djup social sanning i själva gorillaexperimentet. Vem har inte känt sig som gorillan: avvikande, skrattretande, helt osannolik och fel, och samtidigt ignorerad och förbisedd?
Ett vanligt sätt att avgöra vad som är relevant är förstås att kolla vem andra tycker är viktig och värd att lyssna på. Alla sociala hierarkier har sina regler, och i koncentrationen att följa dem kan vi utan egentligt ont uppsåt missa den udda apan mittibland oss.

Jag tror att en dylik omedveten reaktion bland annat återfinns bland många män (men inte alla). För dessa män är spelets regler att kolla vad andra män på samma bollplan sysslar med. Kvinnorna är lika viktiga som gorillan som skrapar sig på magen, också ifall hon någon gång lyckas få bollen.

Statsvetaren Johanna Kantola gjorde för några år sedan en utredning om jämställdheten vid institutionen för statslära vid Helsingfors universitet. (Den hittas lätt på finska på Internet, rubriken är Mykät, kuurot ja kadotetut, alltså ”Stumma, döva och försvunna”.) Kantola visade hur väldigt få kvinnor som var professorer och lektorer och att också doktoranderna i överlag var män. Det mest förbluffande var ändå hennes intervjuer med män och kvinnor vid institutionen. Kvinnorna hade klart för sig att de var få och kunde ofta berätta om hur de förbigicks då timlärartjänster eller doktorandplatser delades ut. Men de manliga studenterna tyckte att jämställdheten fungerade – att det fanns lika mycket kvinnor och män!

Nu talar vi om gräddan bland unga finska män: de är födda och uppvuxna med jämställdhet som officiell statspolitik, de har kommit in till en av det europeiska toppuniversitetets svåraste linjer, de är intresserade av samhälleliga maktförhållanden – och de märker inte att antalet män är mångfaldigt större än antalet kvinnor.

Det här betyder förstås inget annat än att upplysning måste börja med ettans matematik, också på uni. Räkna hur många kvinnor det finns i bussen. Räkna hur många män det finns på din institution. Och så vidare. Men som ni ser krävs det inte alltid kvinnohat och medvetet förtryck: det räcker med irrelevans.

Sperber är inte heller särskilt relevant för dagens unistuderande, verkar det som. Salen var halvfull och deltagarnas medelålder hög. Annat var det exempelvis när Sperbers landsman Jacques Derrida i tiden besökte oss. Då var salen sprängfylld. Även undertecknad satt och trängdes och bländades av tankarnas språng och den hänförande retorikens lyster. Trots att jag fortfarande inte kan återge vad Derrida egentligen sade.

Hur går det här ihop med teorin om relevans och sparsamma val? Sperbers intressanta och generösa hemsidor på dan.sperber.com skisserar ett svar. I ett ännu opublicerat manus försöker han förklara hur ”Gurueffekten” blir möjlig, det vill säga varför det krångligt sagda ibland anses vara det mest relevanta. Där finns många poänger och framför allt märks mannens trevliga sätt. I stället för att göra övermodiga pikar vill han vara både diplomatisk och tydlig. Inga guruingredienser, men klokt och sympatiskt.