När jag fick mitt första vikariat på Ny Tid skrev vi januari 1985 och du hade redan jobbat på tidningen i femton år. Jag tyckte det var en sanslöst lång tid.

Tidsperspektiven förändras när man blir äldre. Det har snart gått tjugotre år sedan den där januaridagen, och jag tycker inte det är särskilt länge sen. Däremot vill jag slå fast att jag tycker det är hisnande att du varit tidningen trogen sedan början av 1970-talet, en tid så avlägsen att den kan uppvisa en finnig Björn Wahlroos som står framför tevekameran och talar för socialism och revolution.

De facto tycker jag att du gjort en av de riktigt stora finlandssvenska journalistinsatserna, varken mer eller mindre. Och det hela blir ju inte sämre av att du aldrig krävt något för egen del, inte beröm, inte priser, knappt ens en dräglig lön.

Du var en demokratisk chef, öppen för udda reportage- och artikelförslag. Jag upplevde dig aldrig som det minsta politiskt trångsynt. Många av mina infallsvinklar var närmast socialliberala, och du hade aldrig något emot det. Och det har alltid varit trevligt att diskutera med dig; du är, helt enkelt, en människa som inte kan motstå ett inspirerat tankeutbyte.

Under åren då jag jobbade på tidningen upplevde jag dig som en av dessa klassiska, bildade intellektuella som förefaller leva på kaffe/te, kranvatten och tidningsurklipp. (Jag minns inte om det var kaffe eller te du drack, därav valfriheten ovan.) Din förmåga att hitta platser och folkslag som är okända för dom flesta var legendarisk redan då. När följande nummer planerades kunde någon hojta ”Peter har just kommit hem från Bortre Transmogristan, han ska skriva om det.” Sedan var det bara att ta fram kartboken och kolla var Bortre Transmogristan ligger.

Det här senaste året har vi pratat om en essä jag skulle skriva, den skulle handla om popmusik och en del annat. Essän har inte blivit av, och det ber jag om ursäkt för. Just nu är den begravd i ett halvt påbörjat romanprojekt, kanske blir den skriven tillsammans med romanen, kanske inte. Blir den klar så skickar jag den till dina efterträdare. Nu blev det bara det här lilla brevet.

Det här är inget farväl. Vi ska ses och ta den där ölen vi pratat om, och dessutom vet jag att du inte kommer att kunna lämna tidningen. Men unna dig något lyxigt för en gångs skull, innan du återkommer med dina initierade och genomskådande artiklar.

Hälsningar