I Sveriges tidningspress rasar en historiestrid. Huvudkontrahenterna förefaller vara Jonas Aghed och Juan Vega, bibliotekarier på Brännkyrka gymnasium i Hägersten respektive Föreningen Upplysning om kommunismen (UOK).

Agheds och Vegas artikel är en protest mot UOK, som vill informera Sveriges ungdom om kommunismens brott. Deras inlägg i Biblioteksbladet 5/2007 föranledde Sveriges radios mångårige östeuropakorrespondent Kjell Albin Abrahamsson att ta till storsläggan i Expressen (18.8.2007). Därefter drämde en annan rikssvensk slugger vid namn Åsa Linderborg till i Aftonbladet (29.8.2007), vilken enligt redaktionen handlar “om två bibliotekarier som råkat ut för borgerlighetens stalinister”.

Senast här inser man att denna debatt bland allt annat också i hög grad handlar om regimbytet, övergången från en socialdemokratisk till en borgerlig regering, i Sverige. Närmare bestämt gav den nya regeringen Reinfeldt i uppdrag till Forum för levande historia att upplysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten. Pengar för ändamålet reserverades också i statsbudgeten för år 2007.

Kan man ha rätt fast man har fel? Den här smått paradoxala frågan ställde Carl-Göran Ekerwald med anledning av Antonio Gramscis (1891–1937) brev till sina söner. Gramsci rekommenderade särskilt pojkarna Delio och Giuliano att läsa Djungelboken av Rudyard Kipling.

Kipling var en hängiven anhängare av den brittiska imperialismen; Gramsci, en italiensk kommunistledare, dömd till ett i praktiken livstida fängelsestraff under Mussolinis fascistiska regim.

Kipling hade alltså fel om den brittiska imperialismen. Åtminstone enligt Gramsci. Men kunde ändå ha rätt. I Djungelboken, Kim och Havets hjältar fann Gramsci nämligen en “moralisk och viljemässig energi” som kunde stärka och inspirera ungdomen.

De två bibliotekarierna på Brännkyrka gymnasium skriver: ”År 1998 gav Regeringskansliet ut boken …om detta må ni berätta… och distribuerade den till alla skolor i Sverige som ett led i en landsomfattande informationskampanj. Boken behandlade sitt ämne, förintelsen av judarna  i Europa under andra världskriget och dess bakgrund, förtjänstfullt och på ett sätt som svårligen kunde sägas falla in i någon politisk agenda. Om vi nu snart kan förvänta oss en skrift med samma officiella upphov men som ett led i en kampanj för att vrida svenska skolelevers historiesyn åt höger, så må det vara sagt: den kommer inte över det här bibliotekets tröskel.”

Kan dessa bibliotekarier ha rätt fast de har fel? Jag tycker nämligen att de gör ett ödesdigert fel i och med att de vill hindra en bestämd skrift att passera ingången till sitt bibliotek. Här tillåter de sin egen indignation att få överhanden. Varje bibliotekarie borde ju sträva till att erbjuda sina besökare möjligast vid information. Då går det naturligtvis inte för sig att censurera bort vissa förhatliga böcker och skrifter. Till exempel Mein Kampf bör finnas på biblioteket – för att nu nämna paradexemplet – åtminstone i princip.

Jag menar inte att Hitler skulle ha haft rätt fast han hade fel och inte heller vill jag rekommendera någon att läsa hans bok. Däremot bör den ifrågavarande skriften finnas att tillgå på biblioteket eftersom det kan vara viktigt att veta eller verifiera vad Hitler har sagt och skrivit.

Det ska, ifall det egna biblioteket inte råkar ha boken, åtminstone gå att få tag i ett exemplar med fjärrlån.

Jag sympatiserar i alla fall åsiktsmässigt med de två bibliotekarierna, som har så fel i sin slutsats. De har blivit upprörda och protesterat i en insändare. Bra så. Men de går för långt. Man skulle också kunna kalla deras utfall för ett återfall. De blickar endast bakåt, mot historien.
Det intressanta i denna pågående historiestrid är biblioteket och bibliotekarierna. Biblioteket är inte problemet utan lösningen. Släpp in maktdjävulen i biblioteket ty där kommer han att duka under. Inte ens fan själv kan veta mer om historiens alla brott. I biblioteket finns alla lögner bevarade. Men där står också sanningarna att finna. Det gäller bara att söka.