I år verkar alla vilja tala om klass, och ofta riktas blickarna mot 70-talet. 70-tal och klass är aktuella också i Mig äger ingen, Åsa Linderborgs (f.1968) bok om fadern Leif Andersson, härdare på Metallverken i Västerås. I januari 1972 blev han lämnad av sin fru och fick ensam ta hand om vardagen med den då 3 år gamla Åsa.

Åsa Linderborg är historiker, marxist och rivig kulturskribent på Aftonbladet (man kan googla på namnet eller gå in på www.aftonbladet.se/kultur). Hon växte upp i sjuttiotalets Västerås, där var tredje invånare fick sin utkomst från Asea. ”Strax efter klockan fyra ljöd sirenen och de väldiga grindarna öppnades för hundratals cyklande metallarbetare – Aseaströmmen”. Varje eftermiddag anslöt sig Leif Andersson till horden av hemvändande fabriksarbetare innan han vek in till dagis, plockade upp Åsa och cyklade hem till farföräldrarna för middag och kanske lite lall (fyrk).
Därefter besökte far och dotter matbutiken (några Pripps Blå) och kiosken (Aftonbladet, godis, cigaretter) innan de åkte hem, tände kristallampetterna och bänkade sig framför teven.
Interiörerna från lägenheten på Rönnbergagatan 34 frossar i detaljer som vittnar om både pappans rörande smak (sammet, prydnadskuddar) och hans oförmåga att leva opp till den desperata drömmen om ett hem (stelnade spyor runt kökssilen, inga lakan eller tandborstar). Mammas sida av sängen gapar demonstrativt orörd medan Åsa och pappan tränger ihop sig på de 90 cm som är hans. Ett gammalt paket Kellogg’s i skåpet påminner om den tid då det fortfarande gjordes frukost i familjen.
Saknaden sitter där ordlös, i prylarna. Men när Åsa kommer upp i tonåren växlar smärtcentrum. Pappans tilltagande alkoholism och gradvisa förfall driver henne att överge honom och hon flyttar hem till sin mamma och styvfar. Jag tror inte att någon som har haft en alkoholist i sin närmiljö kan ta del av Linderborgs ställvis svårt självgisslande text utan att känna igen sig. Skuldkänslorna som inte upphör att häfta vid den som tvingats lämna en missbrukare. Och skuggan som förföljer en: medan ens eget liv går vidare – man får barn, jobb, doktorerar – sitter missbrukaren fången i sitt elände, i sin ekonomiska och emotionella misär.
Tolstois berömda inledning att alla lyckliga familjer liknar varandra medan de olyckliga är olyckliga på sitt eget sätt gäller knappast alkoholistfamiljer. Det finns ett sjukdomsförlopp med tydliga kännetecken; en alkoholismens tragiska fabel komplett med peripeti, igenkänning och död.
Ändå är härdarmästare Andersson ett av de mest levande och roliga personporträtt jag läst på länge. Ända från början står det ett slags magi kring den här personen som ger honom ett nästan göstaberlingskt ljus (jaja, Lagerlöf var ju också alkoholistdotter). Och precis som hos Lagerlöf är det användningen av ljus och skugga som åstadkommer det speciella skimret.

ömt men osentimentalt

Linderborg skriver med sorgen flödande ur pennan men hon gör det rakt, klart och osentimentalt med en osviklig känsla för detaljer. De frikostigt utströdda replikerna skapar en intensiv närvaro i texten. Pappa härdarens alla svagheter exponeras i humorns försonande ljus: ”Han undervisade mig om hur tyskarna utrotat tio miljoner judar. När jag blev äldre och menade att siffran snarare var sex miljoner blev han misstänksam.
– Du har väl inte gått och blivit nazist? Är du höger nu på något sätt?
Boken är också intressant rent antropologiskt, som en skildring av 70-talets arbetarklass och politiska tänkande. Hurdan var den traditionella arbetarklass som identifierade sig med vänstern och som småningom mattades ut och marginaliserades, eller inlemmades i medelklassen? Åsas föräldrar kommer båda ur arbetarklassen, båda är klassmedvetna och har socialismen som utopi och solidaritet och rättvisa som honnörsord. Men medan Åsas mammas släkt, de revolutionära Linderborgarna, är politiskt aktiv och tydligt på väg mot dagens bildade medelklass – man läser böcker, diskuterar, protesterar och inte minst festar – är pappan en produkt av den skötsamma arbetarklass som inte vill göra väsen av sig och framför allt är rädd att väcka förargelse. Hos farmor och farfar råder också en patriarkal ordning: farfar skroderar medan farmor står och serverar köttsoppa med klimp, kalops, kåldolmar, dillkött eller ärtsoppa med pannkaka …
En talande kontrast till moster Nina i huset på Funkisgatan där alla skriker i mun på varandra och tagliatellen hänger för torkning över sopkvastar, gardinstänger och stolsryggar.
Två föräldrar, två strategier, två olika slut. Leif Andersson lever sina sista år arbetslös och förnedrad medan Tanja Linderborg (vars efternamn dottern i tonåren väljer att ta), är aktiv och uppenbarligen en politisk förebild för dottern. Vad lära vi väl av detta? Att inte ens grova svek är irreparabla? Att man kan tillbringa alla kvällar hemma i soffan med ölpimplande pappa, skippa baletten och ridningen och pianotimmarna, och ändå bli doktor i historia? Att allt inte står och faller med en tandborste, eller rena lakan – eller ens – oerhörda tanke! – mamma?
Sist men inte minst blir det uppenbart att Leif Andersson trots sina svagheter var en öm och älskad far. Det är lika lätt att känna med honom som det är med Jan i Kejsarn av Portugallien eller titelpersonen i Père Goriot. Linderborg lyckas åstadkomma en optimal mix av välgjort tidsdokument och skimrande litteraritet. Därför håller jag med Mats Gellerfelt på Aftonbladet som gissar att Mig äger ingen kommer att räknas till de klassiska barndomsskildringarna.