NÄR TOVE JANSSON LADE PÅ LUREN

av Birgitta Boucht

Det är Tove Jansson-rus i år, det går inte att ta miste på. Boel Westins biografi hyllas, den första muminserien Jorden går under! återuppstår och det ordnas vimmelfester av alla de slag. Jag får lite kramp i magen av detta. Jag minns nämligen en dag i september 1974 när Tove Jansson väste i telefonen åt mig: ”jag kommer aldrig att kunna skriva mera.”

Och lade på luren.

Jag föll ner i en stol, stirrade förtvivlat på mina lekande barn och förklarade att Tove Jansson aldrig skulle skriva mera. För att jag varit dum mot henne.

Oj nej, tyckte flickorna. Oj så hemskt. Så fortsatte de leka. Kanske fattade de att Muminböckerna ju redan var skrivna och att de inte behövde bekymra sig.

Ja, Tove Jansson hade lämnat Mumindalen och begett sig ut i vuxenlitteraturen. Jag recenserade hennes bok Solstaden i “Jag läste häromdan” den 1 september 1974.

Vanligtvis trycks en finlandssvensk roman i en upplaga på 800 ex och av dem säljs sällan alla. Men Tove Janssons senaste bok Solstaden trycktes genast i sin första upplaga i 56 000 ex, det är möjligt att upplagorna blir fler, det är möjligt att den översätts till andra språk och det är alldeles uppenbart att den kommer att bli höstens mest lästa bok på finlandssvenskt håll, kanske inom svenskspråkig litteratur överhuvudtaget.

Solstaden berättar om gamla mänskor på ett pensionat för åldringar i USA. Om samma bok hade skrivits av Solveig von Schoultz eller Margit von Willebrandt-Hollmerus – ingen orimlig tanke eftersom båda två är goda mänskoskildrare – hade den säkert inte tryckts i 56 000 ex. Den hade knappast så snabbt recenserats på de stora rikssvenska tidningarnas kultursidor och säkert inte med samma nostalgiska beundran. Hade den här boken skrivits av en okänd debutant får man förmoda att den tryckts i sina 800 ex och aldrig noterats i rikssvensk press.

Det här är inget värdeomdöme om Solstaden utan en påminnelse om hur läs- och köpvanor formas av förlagspolitiken, och hur också kulturskribenter både fascineras av stora upplagor och av glansen kring kända och etablerade namn.

I recensionen berättar jag också vad jag gillar, en hel del, och vad jag finner främmande och illa underbyggt i texten. Jag blev ombedd av Sveriges Radio att göra en intervju med Tove. Jag fick hennes hemliga telefonnummer av Atos Wirtanen.

Jag ringde, hon svarade och jag sa vem jag var. Det blev dödstyst i telefonen. En mycket lång stund. Så viskade eller snarare väste hon: ”Hur vågar ni ringa till mig!”

Jag sa att jag ville intervjua henne. Hon sa att hon inte ville tala med mig efter recensionen i Jag läste häromdan. Den hade knäckt henne. Hon skulle aldrig skriva mera.

Jag uppmanade henne i min nöd att skriva ett svar, att opponera sig, att skälla ut mig men hon sa: min far Faffan Jansson har lärt mig att när man lämnat ifrån sig ett konstverk så försvarar man det inte längre, det ska stå på egna ben. Ni är för ung för att förstå.
Så lade hon på luren.

Jag var 34 år, frilansrecensent för Nya Pressen och radion, hade inte skrivit en enda bok. Jag var en obetydlig skit vid sidan av den världsberömda och uppburna Tove Jansson. Ändå hade hon blivit djupt kränkt och ledsen över mina ord. Det lärde mig något viktigt om författares sårbarhet. Det finns författare vilkas självkritik djupnar med åren i stället för att minska i takt med yttre hyllningar. Det finns författare som tar allas och alla ord på allvar.

Jag fann till min förvåning att jag hellre ville vara författare än kritiker, hellre slås ner för något som är så viktigt att det inte ens kan försvaras, än att skriva kloka recensioner men riskera att förstöra en annan mänskas arbetsglädje. Jag var helt enkelt för blödig för att vara kritiker.

Mitt samtal med Tove Jansson förblev länge min egen hemlighet. Det var inte precis nånting att skryta med. Men Tove var ingen långsint mänska, eller så hade hon bara dåligt minne. Vi träffades senare inom författarföreningens ramar och dansade tillsammans med många andra kvinnor på nån fest på nån restaurang därifrån vi blev utkörda, men vi sade aldrig ett ord till varandra om vårt horrortelefonsamtal.

Och hon fortsatte ju skriva så ingen större skada var skedd.

Birgitta Boucht

1 kommentar

Solstaden – Tove Jansson – text och kontext 2 november, 2017 - 12:12

[…] Boucht, Birgitta (2007): När Tove Jansson lade på luren. Ny tid. Källa: https://www.nytid.fi/2007/10/nar-tove-jansson-lade-pa-luren/ […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.