Noam Chomsky är ett fenomen och en institution i sig. Han har vid sidan av sin karriär som språkvetare sedan sextiotalet oavbrutet kämpat för en bättre värld – för frihet, jämlikhet och solidaritet. Han är beundrad och hatad, vilket är helt förståeligt. Trots att han allmänt räknas som en av efterkrigstidens största intellektuella och t.ex. blivit hedersdoktor vid Uppsala universitet, är hans anseende bland vänsterintellektuella inte så högt. Noam Chomsky är inte intresserad av sin intellektuella status och kritiserar ofta de postmoderna marxisterna och deras svårförståeliga texter. Noam Chomsky är klar och redig i sina tankegångar och försöker vara så begriplig som möjligt. Han radar upp fakta och håller sig till en enkel tolkning av dem.Det finns ingen brist på Chomsky-litteratur på svenska sedan Ordfront plockade till sig rättigheterna från det lilla anarkistiska förlaget Epsilon. Egentligen är det lite komiskt, men hoppeligen också symptomatiskt, att det tidigare maoistiska förlaget nu ger ut litteratur som propagerar för en frihetlig socialism. På grund av den massiva utgivningen är det ingen större nyfikenhet kring den nya boken Att förstå makten. Man kan i stället fråga sig hur relevant det är att förutom Chomskys egentliga skrifter ge ut en bok som bygger på olika seminarier, där Chomsky svarar på frågor. Själv var jag först en aning skeptisk. Chomsky har en tendens att upprepa sig, men det sägs ju att repetitionen är kunskapens moder.

anarkistisk grundsyn

Noam Chomsky är en levande legend. Han har en rockstjärnas glans och hyllas i alternativa rockmiljöer och drar stor publik till sina föredrag. Den här boken kan därför jämföras med en live-skiva. Här får han improvisera sina teman inför en levande publik. Publiken ställer frågor och Noam svarar. Det blir aldrig fråga om en dialog. Jag misstänker också att publiken vet vad den får. Då de ställer sina frågor vet de antagligen svaren på förhand, men vill ändå höra Noam Chomsky utreda frågeställningarna ännu en gång.
Chomsky verkar också själv vara generad över att vara en kultfigur för en del av vänstern och driver med sig själv som autografskrivare. Trots att det är lätt att ironisera över Chomskys status som vänsteridol, finns det någonting avväpnande hos honom. Han vill på alla sätt avdramatisera sin egen roll och de intellektuellas roll över huvudtaget. Det här ligger ju naturligtvis helt i enlighet med hans anarkistiska grundsyn. Det är inte ledare som gör revolution utan organiserade och solidariska individer på gräsrotsnivå.
Chomsky beskylls ofta för antiamerikanism och antisemitism, samtidigt som han är judisk amerikan. För de judar som är kritiskt inställda till Israels politik har man skapat begreppet ”självhatande judar”. Jag tror inte Chomsky hatar vare sig amerikaner eller judar, snarare tvärtom. Att hans kritik ofta riktar in sig på dessa grupper beror på att han känner att han har en möjlighet att påverka dem.
För dem som känner till Noam Chomskys skrifter och tankegångar bidrar den här boken kanske inte med så mycket nytt, den är så att säga en Best of Noam Chomsky live. För dem som ännu inte läst någonting av honom är det däremot en utmärkt introduktion. Här presenteras många av hans viktigaste teman på ett enkelt och klart sätt. Den gemensamma nämnaren i texterna är Chomskys vilja att förstå och bekämpa makten – kapitalets makt, statens makt och mediernas makt, som inte är tre olika maktcentra utan verkar tillsammans i samförstånd.
Chomskys styrka ligger i hans klarhet. Han har inget behov av att skapa en tung begreppsapparat, eller att falla tillbaka på filosofiska och socialistiska teorier. Som en riktigt tvättäkta amerikan hånar han europeiska postmoderna teoretiker. Då Chomsky redogör för den moderna imperialismen hänvisar han inte till Lenins eller Luxemburgsteorier och går inte heller i debatt mot Hardts och Negris idéer. Han vill bara visa hur makten fungerar, utan några intellektuella finesser. Chomskys analys av makten och världsordningen bygger ändå på ett klassiskt anarkistiskt etos. Han hyllar friheten och solidariteten och hänvisar gärna till anarko-syndikalismen under spanska inbördeskriget. Men inte heller som anarkist är han någon teorituggande dogmatiker. Han lägger ideologierna åt sidan och ser pragmatiskt på situationen. Han kan se nyttan i att försöka skapa ett arbetarparti i USA och anser att det, trots att målsättningen är att avskaffa staten, för tillfället gäller att kämpa för de välfärdstjänster som existerar.
Trots att Att förstå makten inte ger så mycket nytt har den ändå ett friskt och avslappnat grepp och ibland visar Chomsky att han har både humor och självironi. Det är dessa sidospår som ibland kan visa upp människan bakom idolen.

---

Att förstå makten: Noam Chomsky. Red: Peter R. Mitchell och John Schoeffel.
Ordfront 2007.