OM VÅRDEN OCH VÄRLDEN

Finansminister Katainen påstår att de 150 miljoner euro som regeringen reserverat för att stödja vårdyrkenas nivåhöjning är “historisk”. Vårdfacket har räknat ut, att 150 miljoner räcker till en nivåhöjning på ungefär 30 euro i månaden. För att konkretisera sin ståndpunkt har facket donerat 30 euro åt varje riksdagsledamot “för den andel av lönepåslaget som riksdagen har andel i”.

Nu går Merja Kyllönen, Vänsterförbundets yngsta riksdagsledamot och hemma från Suomussalmi i Kajanaland, upp i talarstolen. Hon inleder sitt inlägg på rimmad dikt och fortsätter med att i klara ordalag berätta om situationen i hembygden, där den offentliga vården, särskilt åldringsvården, redan länge lidit av svår resursbrist. Hon talar om alla svikna vallöften och den lögnaktiga imagepolitik som bedrivits inför riksdagsvalet senaste vår. Samlingspartiet har marknadsfört sig som “arbetarparti” och med sina högtflygande och guldskimrande visioner lyckats få många underbetalda mänskor i offentliga yrken att rösta borgerligt, mot sina egna objektiva intressen. Sin ideologiska natur visade regeringen för övrigt snabbt genom att beröva de ekonomiskt sämst ställda föräldrarna och ensamförsörjarna möjligheten till avgiftsfri barndagvård – då den så kallade 0-klassen slopades.

Sannfinnen Timo Soini är sin vana trogen yvigt retorisk, fräck men alltid värd att lyssna till. Nu tar han till sin gamla käpphäst – EU-svartmålningen – för att visa hur regeringen inte hittar pengar till vårdlönerna, men däremot nog till att “understödja Storbritanniens EU-medlemsavgift med etthundrafyrtiotre miljoner euro”. Sådan retorik går hem hos många, som inte inser att man inte i statens finanser kan flytta pengar hur som helst, utan är bunden av avtal och överenskommelser. Men: har regeringen råd att betala av på (den med europeiska mått) måttliga statsskulden med två miljarder euro, är det svårt att förstå varför inte regeringen lyckats uppbringa den erforderliga summan på ca 400 miljoner euro, som skulle ha krävts för att uppfylla de utlovade lönelyften.Jag drar mig tillbaka från plenisalen till mitt arbetsrum i Lilla Parlamentet. Rummet är ljust och inbjuder till skrivarbete. Härifrån kan jag fortsätta att följa med debatten i husets interna tv. Jag går igenom två dagars e-post, ca 200 mejl som ska kollas, läsas och eventuellt besvaras. En stor del handlar om inbjudningar till olika informationstillfällen. Men också annan post, cirkulär, meddelanden och resebiljetter förmedlas numera elektroniskt och  – kors på Idas grav – mängden papperspost har verkligen dramatiskt minskat!

Jag har anförtrotts uppdraget som ordförande för romernas utbildningsgrupp inom Utbildningsstyrelsen, ett jobb som verkligen intresserar mig och som dessutom är högaktuellt genom den diskussion som förts om romernas ställning i dagens finländska samhälle. Man har sagt, att romerna är den “mest diskriminerade minoriteten” i vårt land, och att tillståndet varat i femhundra år! Romerna själva gjorde ett försök att sticka hål på många fördomar om “de mörkas” kultur genom tv-programmet Manne-tv (som senare, efter protester, ändrades till Rom-tv). Många ansåg dock att programmet bara förstärkte stereotypa föreställningar om romernas kultur. Men det är ändå positivt att man nu offentligt börjat diskutera också de svåra problemen, med rasism, diskriminering och den urgamla men trots det ännu levande traditionen med blodshämnd och hedersmord.Hösten är skördetid för bokälskare. Diktböcker har den fördelen att de inte tar lång tid att läsa. Prosan får vänta till jullovet. I motsats till Michel Ekman, som i Hbl utdömde i stort sett hela den nyare finlandssvenska dikten, är jag lycklig över att få läsa så många, så olika och så bra yngre svenskspråkiga lyriker i Finland. Och det är inte bara “mellangenerationen” med Peter Mickwitz och Agneta Enckell i spetsen som står för nivån, utan många yngre och sådana som debuterat senare. Jag tänker på Ralf Andtbacka, Oscar Rossi, Sanna Tahvanainen, Catharina Gripenberg, Carina Nynäs och många många andra.

Av höstens samlingar har jag imponerats av Philip Teirs avväpnande samtalston i hans debutsamling och av Katarina Gäddnäs skarpsynta “dagermanska” daganteckningar i hennes Vitbok.

Jag har alltid varit en usel deckarkonsument.

När jag med åren insett att det enda folk vill läsa är just böcker som handlar om ond bråd död beslöt jag göra nånting åt min deckarfobi. Jag köpte en låda med Sjöwall/Wahlöös alla böcker och fann att de, också litterärt, var av högsta klass.

Sedan försökte jag med Leif G W Persson, och fann honom kunnig när det gällde det polisiära och kriminaltekniska, med chauvinistisk och klantig i sin mänsko(kvinno)beskrivning. Över till Stieg Larsson och hans Män som hatar kvinnor. Den boken är magnetisk! I femhundra sidor sitter man fastspärrad i bokens mångbottnade och geniala intrig och bara inte kan lägga boken ifrån sig. Där rök många nätters sömn och det var det värt!Fotbollens utesäsong lider mot sitt slut. Visst är det skoj att titta på de stora världsstjärnorna Ronaldo, Ronaldinho, Rooney, Hyypiä och Pasanen i Champions League. Men inte går det upp mot att skrika sig hes på Honkas matcher i Hagalund, eller på dottersonens knatteturnering en tidig lördagmorgon på en bakgård i Mattby. Fotboll är bäst på sommarn.

Film är bäst på bio. Sex är bäst med själ. Livet är underbart vad man än jämför det med. Peter Lodenius bör få Stora Journalistpriset! Ny Tid skall aldrig dö.