Hon är imponerande produktiv, Marianne Peltomaa, som sedan debuten 1990 (med dikter) gett ut tio romaner. Höstens bok Färgen under huden är den tredje som berättar om ensamförsörjaren Anna Enberg och hennes colombianska adoptivbarn Nora och Pablo. Nora är redan tonåring, hon fyller femton, och Pablo är i förpuberteten.

Marianne Peltomaa har själv två adoptivbarn från Colombia, så sitt ämne kan hon. Man kan anta att hon fört in en del självupplevt, men någon känsla av att man läser en självbiografi har man inte. Färgen under huden är en engagerande roman om att hitta sin identitet och sin tillhörighet, särskilt aktuellt i just den ålder Annas barn befinner sig i.

Deras sökande kompliceras av att de har ett annat ursprung än majoriteten finländare, ett ursprung som bland annat syns i deras mörka hy. Det innebär mobbning, också på öppen gata, men ännu svårare är det för dem att hitta balansen mellan den kultur de fötts i och den de nu lever i. Peltomaa kallar det en tillvaro som kokosnöt, mörk utanpå, men vit inuti.

Anna bär på en ständig oro för hur barnen ska klara sig, vad som kan hända dem. Den oron, liksom rädslan för mobbning kan vilken förälder som helst känna igen sig i, överhuvudtaget i kontroverserna mellan vuxna och deras barn. Fiffigt nog har hon införlivat Pablos kompis Kimmo i berättelsen, en pojke som tampas med sin mamma som dagarna i ända sitter i köket och röker och super och med sin ofta frånvarande, men våldsamma pappa.

Här finns ytterligare en central person, Maria, som adopterats från Indien av välmenande föräldrar med en uppfostran à la frihets- och förtroendeprinciper, då respekt är förvillande lik likgiltighet. I motsats till Anna har de inte alls talat om flickans ursprung. Är hon kanske kastlös, funderar hon.

Marianne Peltomaa växlar skickligt perspektiv mellan de olika personerna, vilkas särart och karaktärer hon med inlevelse och precist mejslar fram så att de hugger tag i läsaren. Mest gripande är skildringen av Maria som med hjälp av Internet, indiska kläder och prylar, rökelse och meditation försöker nå sitt ursprung. Missbruk, att skära sig med rakblad och ätstörningar ingår i utvecklingen som till sist leder till sammanbrott och onåbarhet.

Flyt och täthet

Berättelsen flyter och tätnar allt mera mot slutet. Språket är sensitivt, ibland sakligt utan att förlora sin egenart. Rösten och tonen håller romanen igenom. Till sentimentalitet förfaller Marianne Peltomaa aldrig, vilket vore lätt hänt med det stoff och det tema hon valt.

Färgen under huden är aktuell och allmängiltig och har mycket att säga om det samhälle vi i dag lever i. Adoptions- och identitetsproblematiken växer och berör allt från konsumtionshysteri och främlingshat till prestationsångest och historielöshet.

Romanen är kanske framför allt psykologiskt trovärdig och fast förankrad i vår nutid. Person- och miljöskildringarna sitter som de skall.

Det är en fördel att ha läst de två tidigare böckerna om Anna och barnen, Resan (1998) och En riktig familj (2002), men den här tredje delen står också på starka egna ben. Den kan läsas helt fristående, med behållning. Som goda romaner gör lämnar den läsaren med frågor om hur det gick sedan. Klarar sig Maria? För Nora och Pablo verkar framtiden ljusare, men är det säkert?

---

Marianne Peltomaa: Färgen under huden. Schildts 2007.