Egentligen borde jag inte svara på den insändare som Michel Ekman skrev i Ny Tid nr 42/07 som svar på mina tidigare inlägg. Desto mindre borde jag ha svarat på Markus Sandbergs första insändare riktad mot mig, för att inte tala om den andra. Det stoff som gått att vaska ur dem har mest varit pekpinneaktiga hänvisningar till samtida sensmoral, iklädda fräcka formuleringar och en så typisk moralism för den soffliggande rödvinsvänster som dessa två gubbar representerar. Så ursäkta mig mina medelåldersherrar för att jag under dessa första rader i mitt svar inte följer min egen kodex, utan tvärtemot den går åt er person och inte era argument. Men jag måste bara säga att endast medelålders män (jag är lyckligtvis endast skyldig till det senare) skulle kunna komma undan med så grova påhopp och så fräcka personangrepp utan att ta fasta på knappt ett enda av de argument jag lagt fram. Men debatten fortsätter.

För mig är det inte avgörande vem som gjort ett verk. Dagens underhållningsindustri baserar sig på en närmast fetischaktig idoldyrkan som bara skapar privilegium och avväpnar människor från deras egen kreativitet. Musik- och filmindustrin är inriktade på helt fel slags erkännande när de börjar jaga pirater som stjäl från deras överfulla kistor. Majoriteten av den kultur som föds under de här förhållandena är spektakel som bara reproducerar folks egna drömmar, istället för att aktivera människor.
Grundprincipen för kapitalet är att införa allt i varuformen. Kapitalisterna gör det genom att prissätta det människor skapar och sedan tvinga oss jobba mera för att köpa samma sak som vi just skapade (basics, va?). Vi förlorar alltid. Vi förlorar för vi får mindre för de produkter, idéer, sociala relationer som vi skapar än vad de är värda. Lev, arbeta, konsumera, dö – nej tack säger jag. Det är viktigt att ta ställning till ifall vi faktiskt behöver utvidga ekonomin enligt dagens mönster. Eller ifall vi har allt vi behöver liggandes vid våra fötter. Jag håller för det senare. Allt eftersom teknik och arbetskamp kortat ner arbetstiden hamnar kapitalet i en allt djupare kris. Om den inte lyckas påföra arbete på människor så kommer dess kontroll att brytas. Se bara på den kavalkad av nya nonsens yrken och konsumtionsartiklar som under senaste år fötts för att hålla oss inburade. De argument som Sandberg och Ekman framfört spelar kapitalismen direkt i händerna. Farligast är just den vänster som lägger fram påstått altruistiska argument för att rata ner på dem som dragit konflikten till sin spets eller skitit i deras representation och tagit kampen i egna händer.
En viktig fråga är förstås hur vi skall fortsätta vara solidariska till upphovspersoner utanför underhållningsindustrins kärna och inte lämna dem i sticket, i vår egen ädla kamp mot kapitalismen. Jag föreslår ett alternativt licensieringssystem. Så länge vi tänker använda kultur bara till vårt eget nöje så är den gratis. Men så fort vi försöker tjäna pengar på det så är vi åter i upphovsrättens sfär.
Grundinkomsten (och tala inte om medborgarlön om jag talar om grundinkomst, det är inte samma sak) är ett radikalt krav eftersom den befriar människor från tvånget att hela tiden lönearbeta eller söka arbete. Därmed skulle den även öppna för möjligheten att leva som artist och skapa konst för allt fler människor. Införandet av grundinkomst skulle säkert måsta ske i flera länder eller i till exempel största delen av Europa på samma gång. Idag som alltid är det en konkurrensfördel att tumma på arbetares rättigheter. Om vi godkänner det så kommer vi alltid bara att kunna välja mellan höjda löner för vårdare och höjda filmanslag. Det finns mer att kämpa för än smulorna från bordet.
Missförstå mig inte här. Jag tycker inte att vi skall öka överflödet. Jag tycker vi skall stiga ut ur de här konstgjorda kriserna där prissättning och inte tillgångar definierar välfärd.
Det som bland annat skiljer mig från många anarkister är att jag erkänner att vi måste utnyttja även de politiska, rättsliga och mediala strukturer som vi lever med. Jag inser att även den utomparlamentariska vänstern definieras av de parlamentariska strukturer den lever med. Vi behöver ofta den institutionaliserade vänstern. Och vackert så. Så länge partipolitikerna inte är helt ute och cyklar, så länge som de har något hum om vilka de verkliga konflikterna är.
Men debatten handlade visst om piratism? Michel Ekman har läst en bok om en misslyckad husockupation i sjuttiotalets Danmark. Därför skall vi inte godkänna piratism. Om man nämligen inte “tänker så mycket” så kanske man missat att piratism är lika med husockupationer som förstås är lika med anarkism. Ursäkta mig? Du får nog lov att utveckla dina argument lite Michel.
Jag ber er Sandberg, Ekman och alla andra mattröda allvetare där ute, bespara mig ert spott och spe. Besvara istället frågorna ovan, läs mina tidigare insändare, läs min senaste kolumn och svara på argumenten jag lagt fram där. Ni hittar texterna på www.nytid.fi.