Fast å andra sidan har jag inte sett på tv på åratal, så jag kanske är orättvis. Kanske kvalitén i och med digitaliseringen skjutit i höjden och kanske det finns en oändligt rik värld där ute som jag helt går miste om.
Under konstens natt i år intervjuade jag serietecknaren Sebastian Nyberg inför publik, och han nämnde att han inte brydde sig om att hålla sig à jour med nya serier. Det kändes liksom inte relevant. Frågan som snurrade i mitt huvud efter intervjun var följande: Varför verkar det finnas så många serier som handlar om hur svårt det är att vara en 22-årig bildkonststuderande? Jag brottades med denna fråga utan att finna ett vettigt svar, tills en vän till mig formulerade saken mycket elegant. Hon sade att det beror på att alla 22-åriga bildkonststuderande är så unika.
Nå väl, alla serier behöver inte handla om trikåklädda herrar som slåss med varandra, och för det mesta är väl de serierna just så fjantiga som de låter. Men när Alan Moore tar alla dessa trikåfjantar och gör dem trovärdiga i ett samhällskritiskt mästerverk som till exempel Watchmen så inser jag att det här är så som serier ska se ut! Den här serien utnyttjar alla de möjligheter som serien som medium har så effektivt att den här berättelsen aldrig kan berättas på något annat sätt utan att förlora sin kraft.
Nå, för att göra en lång historia kort så gick jag på serietidningsfestivalen på Gloriahallen här om veckan. Det var ju det jag skulle berätta om. Jag strosade omkring i de smala gångarna mellan borden i den smockfulla och varma lokalen, jag svettades och njöt. Det var synd att jag inte hade mera pengar på mig.
Lasse Garoff