Jag gick på serietidningsfestivalen här om veckan. Men jag hade väldigt delade känslor. Vad är det egentligen som är så bra med serietidningar?
Det verkar som om jag kommit in i någon slags medelålderskris vad gäller mitt serietidningsintresse. Åt andra brukar jag säga att det är ett fantastiskt medium, och det tror jag fortfarande på. Det är inte där skon klämmer. Det är samma problem som med tv, att ett medium med fantastiska möjligheter slösas bort på att producera tonvis med fullständig dynga.
Fast å andra sidan har jag inte sett på tv på åratal, så jag kanske är orättvis. Kanske kvalitén i och med digitaliseringen skjutit i höjden och kanske det finns en oändligt rik värld där ute som jag helt går miste om.
Jag har svårt att acceptera att det blivit trendigt med serier. Jag blir lite äcklad varje gång jag ser de oändliga hyllmeter av japanska dussinserier som strömmar in i affärerna och som numera blivit så olidligt pop att varje bokhandel stoltserar med stora drivor av dem. Serier vars handling kretsar kring coola brudar som är vampyrmördare eller varulvar eller lönnmördare som klär sig som skolflickor, och är kryddad med banala, förpubertala kärlekshistorier.
Jag säger inte att allt var bättre förr. Serierna var lika töntiga, handlingarna lika banala och kärleksaffärerna lika förpubertala. Det irriterar mig bara att det numera finns en massa folk som tycker att sådana serier är häftiga. Förr var det bara de hopplösa nördarna som tyckte om serier, och genom det intresset kunde de bilda en gemenskap av utstötta, som inte var helt olik en koloni av spetälska. Nu har man tagit även den gemenskapen ifrån oss.
På tal om nördar var jag inne på Fantasiapelit, denna fristad för rollspels- och övriga nördar i Helsingfors. Där fanns flickor. De hade lockats dit av en enorm hylla fullproppad av japanska serier som stod mitt i lokalen och verkade dominera verksamheten.
För tio år sedan, då jag gick i högstadiet och mitt eget nördskap var i zenit, måste jag ha varit inne i den affären hundratals gånger, och jag kan svära på att de enda varelserna av kvinnligt kön som jag sett där förut var andra nördars mammor. Nu gick fjortistjejerna där utan att göra ett nummer av det. Chockerande.

Under konstens natt i år intervjuade jag serietecknaren Sebastian Nyberg inför publik, och han nämnde att han inte brydde sig om att hålla sig à jour med nya serier. Det kändes liksom inte relevant. Frågan som snurrade i mitt huvud efter intervjun var följande: Varför verkar det finnas så många serier som handlar om hur svårt det är att vara en 22-årig bildkonststuderande? Jag brottades med denna fråga utan att finna ett vettigt svar, tills en vän till mig formulerade saken mycket elegant. Hon sade att det beror på att alla 22-åriga bildkonststuderande är så unika.

Seriernas popularitet har lett till att det börjar dyka upp en massa ”seriösa” serietidningar. Serier vars handling kretsar kring vardagsångest och ätstörningar istället för superskurkar och pang-pang. De serierna har jag också svårt med.

Nå väl, alla serier behöver inte handla om trikåklädda herrar som slåss med varandra, och för det mesta är väl de serierna just så fjantiga som de låter. Men när Alan Moore tar alla dessa trikåfjantar och gör dem trovärdiga i ett samhällskritiskt mästerverk som till exempel Watchmen så inser jag att det här är så som serier ska se ut! Den här serien utnyttjar alla de möjligheter som serien som medium har så effektivt att den här berättelsen aldrig kan berättas på något annat sätt utan att förlora sin kraft.

Vill man läsa en verkligt seriös serie kan jag rekommendera eposet From Hell av samma författare, en tung och svårgenomtränglig tegelsten med ca 50 sidor källhänvisningar på slutet, som handlar om jakten på Jack Uppskäraren i 1800-talets London. Tung som nödåren är den, men samtidigt en mästerligt berättad historia med ett ofattbart djup.
– Släng er i väggen, bildkonststuderande! jublar jag, ända tills någon tölp i Hollywood köper upp rättigheterna till detta seriösa mästerverk.
Vad som sedan händer kan sammanfattas med att tölpen tar detta epos och torkar sig där bak med det. Sedan gör han en film med Johnny Depp och någon söt tjej i huvudrollerna.
Det bör nämnas att Alan Moore aldrig medverkar i filmatiseringar av hans verk. I en intervju motiverade han sig med orden: ”Om någon tänker slakta mina barn så har jag gärna ingen del i saken.” I bröderna Wachowskis filmatisering av Moores serie V for Vendetta nämns hans namn ingenstans, inte ens i sluttexterna.
Filmindustrins intresse för serierna har varit ödesdigert. Då tecknarlegenden Frank Miller själv förfallit till att producera propagandistiskt skit som 300, då är det en sorgens dag för en gammal seriefantast.

Nå, för att göra en lång historia kort så gick jag på serietidningsfestivalen på Gloriahallen här om veckan. Det var ju det jag skulle berätta om. Jag strosade omkring i de smala gångarna mellan borden i den smockfulla och varma lokalen, jag svettades och njöt. Det var synd att jag inte hade mera pengar på mig.

Vid förlaget Likes bord stannade jag upp och köpte första delen av deras finskspråkiga utgåva av Katsuhiro Otomos Akira. Serien är ofantligt lång, och därför har den gått samma öde till mötes som många andra bra japanska serier: ett entusiastiskt förlag har börjat ge ut serien i översättning, men halvvägs genom serien har arbetet inte lönat sig längre och läsarna har aldrig fått veta slutet på historien. Nu såg jag att Like segat sig igenom hela serien, och den hela episka handlingen fanns äntligen tillgänglig för den västerländska läsaren.
Serien har tolv delar. Jag övervägde att köpa dem alla, men beslöt mig för att vänta. Jag ångrar mig redan.

Lasse Garoff

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.