Peter Mickwitz nya bok – ett resultat av sexton års parallellskrivande vid sidan av det ordinarie författarskapet – heter Där bara diset återstår av paradiset. Det är en generös blandning av infall, nonsens och satir. Den är både rolig, lättillgänglig, absurd och allvarlig, precis som en god diktbok skall vara. Och det är en diktbok, även om det finns gott om prosatexter i den fylliga volymen.
I ”nonsensgenren” finns förstås många goda namn i traditionen, alltifrån Carl Jonas Love Almqvist, över Gunnar Ekelöf, till namn som Bertil Pettersson och Eva-Stina Byggmästar. Men bra nonsens (som de här uppräknade författarna står för) är nästan alltid samtidigt gravallvarligt. Och så är också fallet med Mickwitz nya bok. Jag känner igen Almqvists landsflyktsdikter i de många korta nonsensrim som uppträder då och då i boken. Små totalt avväpnande nonsensverser av typen:

”Jag figurerar på blommiga tapeter
för jag är en tapir som heter Peter”

Tack för staten den var blod/

Jag känner vingslagen från Jonathan Swifts Ett anspråkslöst förslag i Mickwitz prosatext festligt med mumintroll. I Swifts grymma politiska satir handlar det om att slakta ettåriga irländska barn för att minska antalet fattiga på ön och ge gott kött till välbärgade britter (som redan höll på att svälta ut irländarna). Mickwitz ger nya användningsområden för de söta mumintrollen. De blir till härligt kött att äta vid festliga tillfällen – dock bara troll på mer än 12 kilo (äta småtroll ger inte Mickwitz något för). Han beskriver detaljerat och lustfyllt hur man rensar troll, hur ett mumintroll trancheras och vad man bör dricka till (lätta och fruktiga rödviner). Detta är kanske en uppgörelse med den finlandssvenska gemenskapens bräckliga grunder.

Men Mickwitz mumintext kan också ses i en större politisk kontext. För en text lite längre bak i boken heter ”Om hur vi ska kunna bomba&bomba&bomba! Kvak”. Det är ett omskrivet (i sak dock identiskt) fragment av ett verkligt Downingstreetmemorandum som behandlar engelsmännens strategier inför Irakkriget, där de tillsammans med USA kom att utgöra en krigförande part.
”Kanske kunde vi fixa ihop ett ultimatum, såm kunde skrivas på ett sådanadär sätt att den där Sandman inte sku tycka att det sku vara jätteroligt å han sku säga nä och då sku den intrenationella kommunitén bli lessen på han och då sku vi få göra invasion i Kvak.”
Mickwitz textlaborationer visar att storpolitik som planerna på att bomba Irak också kan se ut som absurd modernistisk prosapoesi. Medan absurda saker som att tillreda mumintroll kan låta helt vederhäftiga (för det gör de faktiskt!). Här finns det en politisk insikt om att en annan värld faktiskt är möjlig. Det går att hitta på en annan historia (Mickwitz visar det gång efter gång i sina texter). Gemenskapen i en ”krigsallians” mot Irak eller den finlandssvenska samlingen runt Mumintrollet är konstruktioner. I denna insikt finns kanske fröet till den befrielserörelse som Mickwitz kallar boken på bakpärmen.
Jag tycker boken lyckas bra, det är avgjort den bok jag tycker är den mest läsvärda av Mickwitz diktsamlingar så här långt. Och jag tror också att den kan nå en långt bredare publik än den tidigare produktionen. Sedan finns förstås de postmodernt språkmaterialistiska tankegångarna med. Här blandas högt och lågt (broschyrer från Silja Line och Gunnar Björling hand i hand). Det här är förstås ingen ny grej – att hämningslöst blanda högt och lågt. En genre som ibland fjärmar sig från publiken och kör in poesin i rätt trista gränder utan publik. Det gäller inte Mickwitz bok, som visar på vitaliteten i en rörelse som fortfarande visar sig ha kvar en befriande potential – just när jag börjat tvivla. ”Det måste få vara roligt att göra revolution”, som redan Robert Broberg uttryckte saken. Och med Mickwitz blir det roligt …

Peter Mickwitz: Där bara diset återstår av paradiset, Norstedts/Söderströms, 2007, 151 s.

Peter Björkman

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.