Sally Manns fotoutställning är mera en utställning om Sally Mann, än en utställning med Sally Manns bilder.
Utställningen lämnar hos mig en underlig dov, lätt illamående eftersmak, men också en väldigt kreativ iver. Så är det med hennes bilder, dom föder en berg- och dalbana av känslor som är svåra att analysera. Men varför så kritisk? Är inte vackert bra? Eller är det för vackert? Döden inlindad i vackerhet. Döden döden, allestädes närvarande.
Också i landskapen som inte bara är landskap utan slagfält, som till exempel Antietam i Maryland där ca 23 000 soldater dog på tolv timmar år 1862. Marken där har sugit i sig litervis med blod och hjälpt kroppar att förruttna, men landskapet har inget minne, ingenting på de stillsamma fotografierna avslöjar den vidriga historien. Betraktaren måste veta, fotografen förmedlar. Landskapsfotografierna av den Djupa Södern, innehåller allt ur Sally Manns konst, det vackra, det döda, det lättjefulla, minnena och den fantastiska tekniken, skärpan! Jämfört med landskapena blir bilderna av barnen och de döda nästan övertydliga, men utan dem skulle landskapen inte få samma betydelse. Alla bildserier stöder varandra, och man undrar hur hennes kommande serie med porträtt på svarta män i södern kommer att passa in och vilken kritik de kommer att drabbas av.
Trots att de omdiskuterade fotografierna av Sally Manns barn har visats otaliga gånger i media, så är det ändå en upplevelse att se dom live. Den otroliga estetiken, tekniken som gör att barnen får nånting övermänskligt över sig. Dom blir som feer och älvor och prinsar ur en fantasyroman. Huden har en sällan skådad lyster och det våta håret och blodet har en svärta som… smärtar. Barnen tycks leva i något slags evig sommar där lidandet blir teater och allt är till för en publik. Gastkramande. Och vackert. Så vackert så man blir irriterad och undrar vad hon skulle gjort om hon haft vanliga mulliga tråkiga barn och inte vinthundar utan finska spetsar och kanske ingen häst.
Rummet med bilderna på döda människor i olika stadier av förruttnelse har jag svårt för. Jag vet att det inte längre är nån skillnad för de fotograferade vem som står och kommenterar bilderna och hur, men ändå har jag svårt att tänka mig att den tjocka tanten skulle tycka att det var trevligt att se sig själv hänga där naken och frusen och utlämnad och död. Men kanske jag bara täcker in min dödsångest i den här kritiken, för som Sally Mann säger så har vi nog ett väldigt onaturligt förhållande till döden.
Själv började hon med den här serien när hennes vinthund dog och hon inte förmådde göra sig av med den, utan lät flå den och sparade huden. Bilden av den döda hundens ben har jag ändå inte något problem med, trots att jag vet att den hette Eva, och att den legat begravd en längre tid innan Sally grävde upp den igen och fotograferade benen som ett vackert stilleben. Och klon.
Sally använder en gammal kollodiumteknik när hon fotograferar, negativen är stora glas som hon brer ut kollodiumet på, så att dom är våta när hon tar bilden, det här innebär att negativet lätt blir smutsigt och får andra ”fel”. Den här tekniken har stor betydelse för uttrycket i hennes bilder, perfektion har ingen plats här, livet syns. Många bilder blir helt förstörda på vägen. Det är intressant att i dokumentärfilmen What Remains se henne arbeta. Långsamt går det, kameran är stor och klumpig och exponeringstiderna långa, många minuter på porträttena. Och hon har ett så upphöjt lugn kring sig, trots att hon säger sig vara en rastlös person.
I filmen säger hon också att serien Immediate Family är hennes barns, deras historia, deras arbete och om serien What Remains säger hon att hela denna bildserie är en process för att uttrycka tacksamhet. Men ändå känns det som om hela hennes älskade familj är statister i hennes, fotografens, liv. Närbilderna på de nu äldre barnens ansikten ger en kuslig känsla av att de också är nästan döda, gränsen är hårfin, livet är kort. Låt oss vara tacksamma för vad vi har, säger hon och dokumenterar sin man med en svår muskelsjukdom. Hennes sätt att baka in dödsångesten?
”What thou lovest well remains
the rest is dross
What thou lov’st well
Shall not be reft from thee”
–Ezra Pound, Pisan Cantos.
Sally Mann på Konstmuseet Tennispalatset till 6.1.2008. Dokumentären What Remains (Steven Canton 2005) visas i samband med utställningen.
- Sally Mann föddes 1951 i Lexington, Virginia.
- Fick sitt stora genombrott som fotograf med utställningen, immediate Family 1992
- Valdes till årets amerikanska fotograf 2001 av The Time.
- Hennes arbeten finns i konstsamlingar hos t.ex MOMA och Metropolitan Museum of Arts i New York och Museum of Fine Arts i Boston.
- Hon debatteras fortfarande vilt p.g.a. nakenbiderna av sina barn.
- Böcker:At Twelve: Portraits of Young Women, 1988. Immediate Family,1992. Still Time, 1994. What Remains, 2003. Deep South 2005.
Charlotta Boucht
