Torsdagen den 22 november äger en demonstration för det ockuperade huset på Elimäkigatan rum utanför Helsingfors ungdomsarbetsenhets lokal i Helsingfors. En banderoll, en jättelik lastbil och en liten men tät grupp med människor som står och trycker, eller energiskt hoppar jämfota för att hålla värmen. Det ruggiga vädret orsakar tydliga obehag hos illa klädda demonstranter, och flera drar upp halsdukarna över ansiktet och fäller upp huvorna. Synen framkallar genast stereotypa minnesbilder av hemska ligister som kastar flaskor på polisen och får arga pensionärer att skriva insändare. Då jag inte längre får kontakt med min egen nästipp, bestämmer jag mig för att följa deras exempel och nödtorftigt täcka in mina egna djupfrysta anletsdrag.
Den egentliga orsaken till varför jag står här är för att försöka få en kort intervju med Micke (som helst förblir anonym), ett slags inofficiell talesman för demonstranterna. Jag lyckas snart hitta honom, men han har händerna fulla med stora tunga högtalare och ser upptagen ut. Jag får veta att man är efter i tidtabellen, och att han säkert har tid om en stund. Jag besluter mig för att vänta. Dessutom vill jag se M. A. Numminen som uppträder senare ikväll.
Medan jag intresserat ser mig omkring måste jag dra på munnen åt åsynen av blinkande blåljus en bit bort. Tre stora piketbilar gör sitt bästa för att se hotande ut. Riktigt så här framträdande och uppblåst var polisnärvaron kanske inte då det var arga sjukvårdare som demonstrerade.
Nu börjar programmet, livemusik, ett uppläst uttalande från demonstranterna och en sketch som driver med diverse myndigheters standardreaktioner på de ungas krav (och vem vet på riktigt vad en polishelikopter egentligen kostar?) Då det klarnar att hela demonstrationståget strax skall börja röra på sig mot Vallgård, utan att jag ännu lyckats få tag på mitt intervjuobjekt, traskar jag hemåt.
Ett par dagar senare ringer jag upp Micke:
Det står i ert uttalande att huset skulle fungera utan regler, förutom att rasism, homofobi och droger är förbjudna. Betyder det att man skulle kunna bryta mot Finlands lag utan att någon ingriper? Kan det inte skapa fördomar?
– Det beror på sammanhanget, vi formar våra regler efter erfarenheten. Om folk har fördomar så är dom hjärtligt välkomna att själva komma på besök och se hur det fungerar i verkligheten.
Vad tycker du är det största problemet med de utrymmen för ungdomar som finns idag?
– Hierarkin, att besluten fattas uppifrån och användarna inte själva i tillräckligt hög grad får bestämma hur saker ska fungera. Om man till exempel vill genomföra något eget projekt så måste man konstant kämpa för att bevisa sin giltighet. Målet är att de som kommer till vårt hus ska kunna ta med sig den fria kreativitet som annars ofta begränsas av samhället.
Vad är det värsta som skulle kunna hända om ni fick er lokal?
– Vet inte, jag är själv ganska optimistisk. Jag antar att det värsta som skulle kunna hända är att huset blir ett slutet ställe dit nya människor inte hittar fram, själva idén är ju att det ska vara ett helt fritt, öppet ställe som är till för alla.
Hur har ni tänkt locka folk till ert hus?
– Folk strömmar in helt av sig själv. Vi har till exempel blivit kontaktade av flera nya band och teatergrupper som skulle vilja uppträda här. Dessutom sprider vi affischer och gör reklam för oss via nätet.
Har ni några förebilder? Nämn exempel på lyckade ockupationsprojekt.
– Ungdomshuset i Köpenhamn var lyckat tills dom sålde och rev det. Egentligen finns det liknande hus i många andra städer i Europa, men Ungdomshuset har haft mest inflytande på vår verksamhet.
Otto Ekman
