”Onks ollut paljon ajoja?” Den här fyndiga frasen har varken lett till bra diskussioner eller djupa insikter om samhället i stort vad gäller min egen ganska blygsamma taxiåkarerfarenhet. Ändå brukar man spotta ur sig dylik nonsens då man sätter sig i någon taxi. Kanske är det spritens fel. Taxi åker man ju då man är för full för att orka annat.

Eftersom Alexandra Pascalidou är en ofta anlitad talare och en flitig journalist, som dessutom ofta verkar vara på resande fot, så har det blivit mycket taxi för hennes del under årens lopp. Vare sig hon är full eller inte då hon åker taxi tycks hennes journalistiska sinne inte svika henne; hon är aktuell med boken Taxi, där tjugotre taxichaufförer i olika länder får berätta sin historia. En av dem är kvinna.

Upplägget är klockrent och enkelt: eftersom taxichauffören kuskar runt på folk från högt till lågt så kan deras berättelse innebära ett livskraftigt perspektiv på sin omvärld. De tjugotre som körde runt med Pascalidou har många intressanta historier att komma med. De svenska taxichaufförerna skiljer sig från de finländska eftersom de oftast är invandrare (i Finland är det ju män i åldern 50+ iklädda läderrock eller tröja som brukar ratta bilarna). Här får vi läsa hur varmt invandrare kunde välkomnas till Sverige på 70-talet, hur arbetsgivarna bara väntade på att arbetskraften skulle dyka upp, det kan handla om hur taxikusken som jobbade som städare fann sig pissande bredvid Kjell Olof Feldt. Sådant händer knappast i dagens Sverige, men det har inget med Kjell Olof att göra, explicit. Som bäst förmedlar Taxi med sina historier hur tidsandan byter skepnad, formas om. Av vad får man fundera ut själv.

Det handlar också om kuskarnas frustration över att inte få jobba hårt nog för att bli rika, om politiska flyktingar, om machoga killar som skryter med vem alla de raggat upp. Plötsligt är vi i Nairobi eller Aten och kliver in i fragment ur en främmande mänskas liv. Och visst fungerar det bättre än många andra former av förmedling av hur mänskor lever runtom i världen.

I bästa fall levererar chaufförerna smärtsamma, analytiska och vackra berättelser. Problemet är ändå att en del av historierna saknar den dramatik och den insyn i något mänskligt betydelsefullt som de bästa berättelserna bjuder på. Jag skulle till exempel gärna ha läst mera om chauffören i Phuket som varit med om tsunamin. Pascalidou håller sig själv i bakgrunden, ett bra grepp för övrigt, berättelserna talar för sig och läsaren får själv stå för analyserna.

Taxis styrka är den enkla och goda idén. Men ibland blir formen en brist; då historien är för kort grämer det – då den är lång och detaljrik anar man att en ursprunglig berättelse mellan chaffis och kund är påbyggd efteråt, genom intervjuer. Det gör att en viss romantik i upplägget, den direkta unika kontakten mellan chauffören och hans kund, försvinner. Trots det är Taxi en fungerande bok som lyckas förmedla förvånansvärt mycket genom ett väldigt vardagligt berättande. Chaufförernas relativa utanförskap är, kan man cyniskt konstatera, en bra brunn att ösa ur då det gäller att få syn på något i sin samtid som man själv kan vara blind för. Trots att det mest är Sverige som behandlas så känns resonemangen bekanta.

För att återkomma till mitt eget taxiåkande: den enda kusk som jag minns mig ha åkt med som kunde platsa i Pascalidous bok berättade att han skulle ge upp taxiyrket för att åka runt i glesbygderna och sälja mattor. Att det ännu finns sådana former av handel var nytt för mig. Samma chaffis tyckte förresten att bilister som provocerar taxibilar borde penetreras med spjut. Också det en åsikt att beakta!

---

Alexandra Pascalidou: Taxi, Atlas 2007.