Enligt arabisk tradition har alla människor ett namn skrivet i sin panna. Det är namnet på den person man någon gång ska gifta sig med, och naturligtvis osynligt för omvärlden. I min panna har det tydligen uppstått ett administrativt fel. I stället för namnet på min tillkommande finns där en etikett som uppmanar vilt främmande människor att komma fram till mig och uttrycka sina rasistiska åsikter.

De kommer smygande, i hemlighet, på bussar eller parkbänkar. De ser ut som precis vem som helst. De sätter sig bredvid mig och sträcker ut trevande, små tentakler av kontakt. De kan vara berusade eller nyktra, alkoholister eller snälla, gamla tanter. Konversationen börjar trevande. De inleder med väder och vind, men hoppar snart in på spåret som verkar vara väl förberett i deras huvudens pamflettbibliotek, nämligen hur utleda de är på alla dessa snyltgäster som kommer till det rena, vita Finland för att leva på socialbidrag. Deras åsikt, inte min. Öppningen kan komma då en person av icke-finländsk hudfärg (vilken den nu sen i dagens mångkulturella läge kan vara) strosar förbi. Då kommer de halvmumlande antydningarna, ofta framförda med rynkad näsa och snipig mun. ”Se nu på den där också”, kan de säga, medan de nickar mot den utpekade personen. ”Alla möjliga typer ser man nu för tiden”.

Och sen följer en lång, hallucinationsartad harang om hur alla möjliga människor kommer till landet och är kriminella och gifter sig med finländare och smutsar ner rasen och så vidare, i allt mera ilskna tongångar tills jag antingen reser mig och går, eller inleder en hälsosam, men tyvärr fruktlös debatt.

Det här har hänt flera än en gång. Flera än tio. Jag tycks dra till mig dessa personer av någon, av mig alldeles okänd orsak och har inte ännu träffat på någon olyckssyster som skulle råka ut för samma sak. Min situation är obekväm. Jag är gift med en algerisk man. Jag kan tyvärr inte dela deras åsikter. Missnöje är följden. Häpnad är resultatet.

Finland är ett rasistiskt land. Ett konkret exempel. Min man älskar att skida. Han lärde sig det för tre år sedan och skidar bättre än mången finländare. Det här leder till konflikter i skidspåret. Inte minst genom fanatisk tävling mellan honom och finländska skidare som till varje pris ska ta sig förbi honom i spåret. En gång när vi skidade tillsammans och han som vanligt hade ett otroligt försprång såg jag att han blev hejdad av en tant som rastade sin hund. De talade en stund och sedan gick tanten vidare. Tills hon mötte mig. Då stannade hon mig och inledde ett samtal om skidspårens kvalitet och väder och vind, och efter en stund pekade hon på min man vid horisonten och sade ”Ser du den där typen?”. Jag nickade. ”Jag försökte tala med honom men jag förstod ju inte ett ord av vad han sade. Han var nog inte riktigt finländare tror jag” sade hon, och skakade bedrövat på huvudet. ”Jaha” sade jag, och det var tillräckligt för att hon skulle börja himla sig över att inte ens skidspåren var säkra längre, och jag, som plötsligt blev mycket trött, skidade helt sonika vidare. Det här är bara ett exempel av många, och därför kan jag dra slutsatsen att Finland är salongsrasistiskt.

I små samlade sällskap där alla känner varandra väl och vågar klä av sig sin trånga, politiskt-korrekta overall, är ett av de populäraste samtalsämnena hur mycket man egentligen ogillar utlänningar. Attityderna kan vara rent skrämmande. Som om det skulle finnas ett behov av att lätta på trycket och få ut all rasism som bubblar under huden.

Jag är av den åsikten att rasismen är jäkligt gammalmodigt. Den är så omodern att det får mig att gäspa olidligt uttråkat. Den är så förlegad att jag helt enkelt inte förstår varför den släpar efter en del personer som en klumpfot. Den är så passé att redan det tjocka lagret damm över dessa unkna åsikter borde få folk att tveka innan de tar dem i sin mun. Rasismen är helt enkelt out. Men det är med rasismen precis som det är med svarta leggings; de kommer att vara med i stadsbilden en lång tid framöver.