Folk på toppen lär vara rädda för skit. Den konkreta alltså: dynga, gödsel, avföring – vad man nu kallar det. Nyligen kunde vi läsa att de ohygieniska och därför livsfarliga toalettförhållandena (läs: avsaknad av toaletter) i många utvecklingsländer var ett alltför smutsigt ämne för att tas upp på agendan i – ja, var det EU, FN eller Världsbanken? Bland höjdarna inom beslutsfattande var det i alla fall.
Hos oss har miljöministeriet fastnat i en hovfast övertygelse om att hästskit skall kategoriseras som avfall och därför inte få brännas enligt EU:s direktiv. Intressant nog bränns hästgödsel till bioenergi i form av briketter i Sverige, Danmark och Tyskland som mig vetande också hör till EU. Finland som världens mest laglydiga land (eller är det här fråga om lagförvrängning?) hindrar alltså denna form av energisparande via sin högsta miljöinstans. Hästintresset växer stadigt i Finland, nya stall öppnas hela tiden, ryttarskarorna växer, hästflockarna och gödselhögarna med dem. Några stall har redan investerat i de anläggningar som behövs för att omvandla gödseln till briketter som kunde värma upp inte bara stall och maneger utan också bostadshus. Andra står i beråd att bygga de erforderliga anläggningarna så fort miljöcentralerna visar grönt ljus.
När blir det?
När kommer dagen då vettiga medborgarinitiativ tas ad notam i en byråkrati där paragrafrytteri är den mest omhuldade sporten?
När kommer överhuvudtaget medborgarna att ses som en aktiv resurs i miljöarbetet i stället för en okunnig massa som först skall lamslås med skräckrapporter, sedan vaggas till ro med utredningar, kommittéer och expertgrupper?
1986 installerade vår familj multrum i vårt egnahemshus i Sibbo och använde det utan problem tills vi överlät huset åt nya invånare år 2006. Så vitt vi vet har dessa fortsatt att använda den miljövänliga kombinationen av vattenfri toalett och utrymme för organiskt hushållsavfall.
Hälsovårdsnämnden i kommunen gratulerade till vår kloakfria lösning då den gjordes, men kunde inte under 20 år sträcka sig till att rekommendera denna eller liknande lösningar för nybyggen och husrenoveringar. Rädslan för skiten är utbredd också på lägre nivåer av beslutsfattande.

För den mentala
skiten finns däremot ingen rädsla på någon nivå. Arrogans, avund, förtal och förödmjukelser är populärt i politik och media, i underhållning och upprustning. Det är inte utan att man börjar tro på spridningen av ett slags imbecillitetens bacill, det må sedan gälla det senaste kändissvamlet eller det nya kärnvapenskramlet. Min lärare i teaterhistoria, Ester-Margaret von Frenckell, fällde en gång en oförglömlig replik: ”Dumhet måste man stå ut med och elakhet går inte att undvika, men båda på en gång, det är för mycket.”
Just nu är det för mycket. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka så. Jag kan ana att det finns många fler än dem jag råkat dela förtvivlan med, som tycker så. Alltså – vad väntar vi på?
För vi kan väl inte bara acceptera ett cyniskt efter oss syndafloden eller ett uppgivet det spelar ingen roll vad vi säger? Det har spelat en roll tidigare, när tillräckligt många säger ifrån. Och jag talar inte om revolutioner. Jag talar om framgångsrika icke-vålds-aktioner. De känns avlägsna i terroristjaktens terrortid, visst, men modellerna kan tas fram och kompletteras med aktuell kunskap och aktuella nätverk.
Och visst får man syn på hela arméer av pacifistiska motståndsmänskor så fort man sticker upp huvudet ur den mentala dyngan. Miljökämpar, fredsföreningar, kärnkraftsmotståndare, biståndsarbetare – grupper och enskilda som varken låter sig partibestämmas eller är ideologiskt renläriga. Vår evangelisk-lutherska kyrka (som jag inte tillhör) tappar just nu medlemmar på löpande band p.g.a. några stubbiga och gubbiga fundamentalister, medan dess långvariga biståndsarbete och dess nyväckta flyktingengagemang inte väcker motsvarande intresse. Ändå är det i fråga om vissa artiklar svårt att veta om man läser Ny Tid eller Kyrkpressen.
Problemet med alla dessa motståndsmän och -kvinnor är just splittringen, svårigheten att få stora skaror igång – sådär som den gången … Om det gäller i lilla Finland och i pikulilla Svenskfinland gäller det också i stora världen.

De spektakulära demonstrationerna hotar ständigt att flippa ut i kravaller medan de kloka analyserna förblir olästa. Medias ointresse för icke-säljande icke-våld är flagrant. Har vi sett Ulf Särs eller Ulla Klötzer i Bettinas soffa? Laura Lodenius eller Tomi Wallgren i Lördagssällskapets länstol? Har vi fått läsa Johan Galtungs tal i FN Gandhi and The Struggle Against Imperialism: 5 Points i de skandinaviska tidningarna?

Nej, men på nätet. Detta är, såvitt jag förstår, räddningen. Mika Böök förstod det för länge sen, men jag är nu lite långsam. En del subversiv verksamhet och en del samizdatförbindelser i händelse av nätsabotage bör väl läggas till agendan för alla som är mera upptagna av kärnvapenhot och klimatkatastrof än av aktiekurser.
Den förträffliga nätadressen www.transnational.org (TFF Peace Tips – The Transnational Foundation for Peace and Future Research) förmedlar Galtungs tal, vars fem punkter är:
1. Var aldrig rädd för dialog.
2. Var aldrig rädd för konflikt: den är möjlighet snarare än fara.
3. Känn din historia för att inte tvingas upprepa den (Burke).
4. Gör dig en föreställning om framtiden annars når du den aldrig.
5. Medan du kämpar mot ockupation, städa upp i ditt eget hus!
Gandhi talar om Englands ockupation av Indien, Galtung applicerar Gandhi på USA:s ockupation av Irak och Afghanistan. Men jag har för mig att krigsherrarnas, maktpolitikernas, börshajarnas och såpoperornas mentala ockupation av oss också kräver en viss uppstädning inombords – lite självkännedom innan vi denna gång går ut att förändra världen.

 


P.S. Första tillfälle att förändra världen ges den 9–11 november i Helsingfors vid Europeiska kärnkraftskritiska konferensen. Se www.naisetrauhanpuolesta.org.

Kristin Olsoni

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.