Singapore har sina smultronställen, och till dem hör de många kaféterrasserna, smått undangömda från trafiken bland palmer och paraplyträd. På terrassen vid den lilla golfbanan intill den världsberömda botaniska trädgården, sitter man nästan inne i djungeln och kan studera alla nerfallna kokosnötter som slagit rot och skjuter skott – servitrisen meddelar att man tyvärr inte får ta dem med sig – allt som ligger på marken är ”state property”. Vilket slöseri med all den nerfallna frukten som ligger där och ruttnar! Statens egendom är också de små fridsamt gröna gräsplättarna mellan husen här och där, försedda med anslag som ”Enter at own risk!” eller en varningsskylt där en soldat står med geväret riktat mot en försvarslös inkräktare med händerna i vädret.

Den militära närvaron är påtaglig – jaktplan flyger dagligen i täta formationer över staden, taggtrådsförsedda områden inne i centrum och ute i urskogen inbjuder inte precis till besök. Men som Minister Mentor Lee Kuan Yew nyligen framhöll i en större tidningsintervju, skulle Singapore inte klara sig mera än några veckor under ett militärangrepp – trots till exempel ”newaterprojektet” som innebär att precis allt vatten, både regn- och kloak, renas och återanvänds enligt en alldeles ny metod som nu tas i bruk. Också på andra håll räcker de egna resurserna inte till.

Bäst alltså att avskräcka grannarna så effektivt som möjligt. Det självständiga Singapores försvar firade också i början av hösten sitt fyrtioårsjubileum med en uppvisning av alla sina finesser. Minister Mentor håller sig gärna framme i offentligheten – också sonen och efterträdaren premiärminister Lee Hsien Loong syns dagligen i media uppmanande befolkningen att ta vara på det patriarkala familjebaserade samhällets alla fördelar. Social välfärd à la Nordeuropa uppges vara skrämmande exempel på hur illa det kan gå när staten tar över och medborgarna förslappas.

Den kvinnliga taxichaufför som jag åker med är av annan åsikt och utlåter sig ilsket över nepotismen. Nepotism är visserligen ett fult ord, men den härskande politiska elitens sätt att utnyttja sin makt för att tillgodose de egna familjernas intressen, ses inte med blida ögon av de lågavlönade och utarbetade vanliga människor som stretar för att få ihop till sin pension, eller av alla utfattiga åldringar som inte längre har några pensionspengar att leva på.

Ett par dagar i året kompenseras befolkningen genom att efter rigorös säkerhetskontroll få tillträde till Istana, den stora parken kring presidentens palats, noga bevakad av beväpnade vakter. Parken består visserligen till stor del av en nio håls golfbana, och den har vanliga singaporeaner knappast någon möjlighet att utnyttja.