våld mot kvinnor, under år av äktenskap eller i en samborelation, brukar man vanligen fråga: varför går hon inte? I boken Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet lyder frågan: varför går hon?

Svaren ser ofta olika ut, men forskarna Carin Holmberg och Viveka Enander, som står för det enda vetenskapliga inlägget i boken, sammanfattar det med att säga att kvinnan går när hon nått bottnen, när hon ger upp och har förlorat hoppet. ”När hon inser att det inte är hon som kan få våldet att upphöra, att det inte finns någon kärlek för henne att rädda eller ens en relation att reparera. Just denna hopplösa situation tycks i sig generera styrka att gå vidare.”

Ett rysansvärt ord

Boken har redigerats av Susanna Alakoski, numera mest känd för sin roman Svinalängorna, som hon i fjol fick Augustpriset för. Hon är en av de sexton som berättar om vardagsvåldet – vilket rysansvärt ord – om hur hon med nöd och näppe klarade sig undan ett helt gäng ynglingar när hon ännu var bara barnet. Det är en av de mest upprörande bland de upprörande berättelserna.

De som berättar är i olika ålder, somliga är kända, andra inte. Till de förra hör författarna Birgitta Stenberg, Unni Drougge, Maria Küchen och politikern Gudrun Schyman. Alla skäms de för att de blivit misshandlade, upprepat eller under en våldtäkt.

Alakoski nämner i sitt förord att hon frågade hundratalet kvinnor om de ville berätta om sina erfarenheter av våld, men flertalet nekade, med motiveringen att de tog hänsyn till mannen, barnen, släkten – sällan nämnde de sig själva. Hon säger att hon träffat bara två kvinnor i sitt liv som aldrig utsatts för våld eller hotats med våld. Statistiken talar också sitt tydliga språk, även om man räknar med ett obekant mörkertal. Min erfarenhet är densamma som Alakoskis. Kvinnor berättar för kvinnor, under tystnadslöften.

Komplexa relationer

Varför män utövar våld, fysiskt och psykiskt, själva våldsrelationerna, är komplexa frågor. Det är ingalunda bara underdåniga kvinnor, kvinnor som sedan barndomen utsatts för våld, som fortsätter att låta sig utsättas. De gör motstånd, de försöker prata, men de känner också skuld och har medlidande med mannen, försöker förstå honom och de hoppas på förändringar, kanske på att få tillbaka den charmiga, goda man de förälskat sig i.

Journalisten Annika Persson ger ett exempel: ”När han väckte mig på natten och skrek åt mig att jag var en hora så kliade jag mig i håret och analyserade hans barndom, hans uppväxt och hans nuvarande psykiska status.”

Kvinnan fokuserar med andra ord in i det längsta på allt annat utom att hon själv far och mår illa. Man ska ju inte heller genast ge upp, man måste kämpa, heter det.

Alla blir inte offer

Alla kvinnor blir inte offer, de vänder kanske genast vid första våldsyttringen, hurudan den än är. Alla män är inte våldsverkare eller kan ens bli sådana. Det finns också kvinnor som slår, det finns kvinnor som uppenbart med något i sin personlighet svarar positivt på störda män.

Otaliga är också berättelserna (fast inte i den här boken) om kvinnor som gifter sig med fängslade mördare och andra våldsverkare, i tro att just deras kärlek ska frälsa männen. Vanligen får de till slut fly för sina liv. Aggressionen är en läggning hos individen, hävdas det, den beror inte på det biologiska könet, men hur kommer det sig då att det betydligt oftare är män som misshandlar?

Det finns fortfarande för litet forskning. I Finland har Bodil Lindfors försökt reda ut våldsrelationerna, men ändå finns det ännu massor med oklarheter. Det finns till exempel nästan inga berättelser som våldsutövande män skrivit ner om varför de slår, våldtar, varför de plågar, kränker verbalt och fysiskt, ofta år ut och år in. Vad det är som får dem att bli så rasande. Avsaknaden av sådana beror kanske på att männen skäms ännu mera?

Få lyckliga slut?

I den här boken slutar berättelserna lyckligt, kvinnorna lever fortfarande, men åtminstone Unni Drougge lär ha trillat dit igen. Det är väl egentligen bara den åldrande Signe, som inte berättar själv utan intervjuas av journalisten Kerstin Wixe, som man med stor säkerhet tror att skall slippa våldet under resten av sitt liv.

Litet mera resonemang och reflektioner kunde bokens intelligenta kvinnor ha ägnat sig åt, mindre åt att gestalta våldet i relationen, men omskakande läsning bjuder de på, man blir både arg och man tar nästan till lipen.

Kanske har boken någon inverkan på någon, kvinnor som får insikter och hjälp, men den hamnar knappast i alltför många våldsamma mäns händer. Tyvärr och kanske underligt nog. Det kan inte vara så att de här männen inte vet eller inte vill se hurudana de själva är. De skyller på kvinnorna?

---

Susanna Alakoski (red.): Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet. Ordfronts förlag, 2007.