Sterila, obefläckade, rationella, perfekta. Integrerade. Ett taylorianskt kollektivt underverk. Den första dystopiska science fiction-romanen, Mephi ы(utgiven på svenska under titeln Vi, 1959) av Jevgenij Zamjatin, finns utlagd i piratversion på nätet.

Tack till Pet Shop Boys Fundamental och deras nya video till låten Integral för att ha visat vägen till Vi. Världens bögigaste pop-duo lyckas åter med att direktöverföra sina politiska positioner till en helt ny post-MTV-generation. Om brittiska Labour överger de obligatoriska ID-kort som de vill införa, så vet vi vem vi har att tacka. Nej, inte Pet Shop Boys, utan Zamjatin.

Vi skrevs under det nya Sovjetunionens första år, 1919–21, och var en av de första böckerna som censurerades. Zamjatin, ingenjör, bolsjevik, supporter och deltagare i revolutionerna 1905 och 1917, fördömdes av Proletära författares förening, Vi kunde inte publiceras och han fick det svårare också med sina senare böcker.

Zamjatin erbjöds tillstånd till exil 1931 och levde ut sitt liv i Paris, avskärmad från resten av den ryska exilintelligentsian och drömmande om att kunna återvända till Sovjetunionen. Han dog där 1937.

Under den Enhetliga statens och dess Välgörares beskydd lever personerna i Vi punktliga liv, styrda av en gemensam samhällelig plan och ett enda stort gemensamt mål: slutställandet av Integralen, en farkost som skall föra deras livssätt ut i rymden och övertyga universum om det riktiga i att vara underkastad det kollektiva. I Integralen skall dikter, litteratur, manifest och oden placeras, för att först övertyga om det korrekta och matematiskt perfekta i livet under den Enhetliga staten. I detta syfte börjar ingenjör D-503 skriva dagbok, först för att hylla den Enhetliga staten, men senare beskriver han också sina spännande och förfärande möten med den mystiska och lockande I-330, som visar sig vara medlem i en rebellgrupp, Mephi.

Ja, det är dissidentlitteratur, men det är lojal dissidentlitteratur. Som mariningenjör och författare såg Zamjatin krisen inbyggd i Lenins vurm för taylorismen och det omöjliga i att uppifrån påtvinga ett maskinifierande av det mänskliga livet. Hans huvudperson i Vi, D-503, också han ingeniör, lever i ett stadium av konstant öppenhet, som alla andra, i ett glashus utan annat privatliv än två timmars sexualutbyte i veckan, då draperier dras ner. Oftast rekvirerar han sin registrerade, O-90, om hon inte är upptagen med poeten R-13, som utgör den tredje punkten i deras familjetriangel. I en värld med perfekt koordinering och utan avund lockas D-503 på fall av inget mindre än cigarretter, sprit och pianomusik.

Jag kan tänka mig de vodkadrypande debatterna på Proletära författares förening om vad man skulle göra med denna jävla Zamjatin. ”Om han ändå skulle ha begränsat sig till att angripa bara taylorismen utan att lägga in så mycket reaktionärt vurmande för det förflutna, naturen och sånt, då hade man kanske kunnat släppa igenom en del, men detta…”

Zamjatin hade rätt angående taylorismen, som han först observerade i aktion på varven i England under första världskriget, och han hade rätt angående den förödande effekt som personkult och nervärdering av kreativitet skulle få i Sovjetunionen. Ändå förblev han marxist till slutet, och hoppades i sitt brev till Stalin få återvända i en tid då han skulle få tjäna litteraturen i stället för att tvingas krypa inför små män.