Josef Fares nya film Leo är bara 78 minuter lång, men det är en tung och intensiv film.

Leo fyller trettio, och alla viktiga mänskor är närvarande på festen: flickvännen Amanda, mamman och de bästa kompisarna Josef och Shahab. Festen är strålande, och till slut försvinner det förälskade paret ut i natten. Medan Leo sticker sig in på en bar börjar förbipasserande män antasta Amanda som väntar på gatan, och därefter ger de sig på Leo. Paret lyckas fly undan bråkmakarna, men de återvänder för att hämnas, eftersom de anser att Leo och Amanda inte har visat tillräckligt med respekt för dem. Den ena plockar fram ett vapen och stoppar in det i Leos mun. Kameran limmar sig fast vid mänskorna som skriker och sprattlar i full panik. Sedan zoomar den ut. Ett skott brinner av och scenen slutar i mörker.
Josef Fares Leo är bara 78 minuter lång, men det är en tung och intensiv film. Den är förtätad och fullpackad som en granat med en oerhörd sprängverkan, fast den bara är en liten rund klump. Leo är en beskrivning av mänskor som flippar ut, som är frustrerade och trötta på en verklighet man inte kan göra något åt. Den handlar om den svåraste fasen i en tragedi, tiden just efter att allting har hänt, då sorgen och hatet övertar medvetandet. Det vore fel att exakt berätta vad som händer i filmen efter episoden i början eftersom det skulle förstöra filmens intensiva stämning. Det hela handlar om hämnd och gottgörelse, men varje åskådare måste själv avgöra vem som har förtjänat detta och varför.
Fares som skrivit manus och regisserat filmen är själv med i Leo. Han spelar Josef, som försöker hålla sin vän på fötter och få honom att ta sig samman. Eftersom han är bästa vän kan han inte lämna den andra ensam fast han plöjer sig allt djupare ner i kaos. Även Shahab står bakom sina vänner, eftersom det som har hänt en av dem har hänt dem alla. Men var hamnar de på grund av denna absoluta lojalitet?
Männen som spelar kamrater är också i verkligheten goda vänner, och Fares har sagt att han försökt skildra händelserna på samma sätt som de här tre männen skulle ha upplevt dem på riktigt. Därför är blodet för det mesta äkta och slagen gör ont på riktigt. Till skillnad från flera antihjältar i filmhistorien är Leo alltså inte ensam, men till slut tycks han inte fästa någon uppmärksamhet vid detta. Han har grävt ner sig i sorgen eftersom han upplever sig skyldig.
Filmens korta, rentav lösryckta scener inbegriper samma möjlighet till mänsklig ondska som till exempel i Martin Scorseses Taxi Driver, och även om berättelsen är annorlunda är jämförelsen med denna milstolpe inom våldsfilmen inte omotiverad. Handkameran går in på skinnet, hålls noggrant på plats tills den plötsligt hoppar till okontrollerat, vilket förvirrar åskådaren ytterligare. Scenerna är korta och avskalade, men åskådaren är ändå delaktig av allt det som händer huvudpersonerna. Fares behärskar sitt medel fullständigt, och klippet förstärker illusionskonstens förankring till verkligheten genom att klippa av åskådarens tanke, just när han hoppas att Leo ska slita sig loss från sina gnagande tvångstankar.
Lojalitet, fysisk styrka och blind tro på rättvisa är traditionella manliga klichéer. I denna våldsspäckade miljö går Leo igenom en initiationsrit, som visar hur förvrängda och destruktiva de här egenskaperna är. Trots sin blodighet gottar sig Leo inte åt våldet utan blir ett argument mot allt våld.

Jussi Förbom

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.