Klichén som retorisk och stilistisk figur har, tror jag, i en värld av accellererande överproduktion av ljud och och bilder en allt centralare plats i den kulturella ekonomin. Teoretiker som Jean Baudrillard och Anton C Zijderveld har pekat på en fortsatt nerskrivning av symbolens plats i det moderna och postmoderna samhället. Enligt Baudrillard har ju allting numera förvandlats till tecken, avbilder, simulakra utan någon bas i ”verkligheten”. Avförtrollningen av världen och därmed ”ett oskadliggörande” av symbolens explosiva kraft är en tanketråd som man kan följa genom modernismens historia. Walter Benjamins tankar om en förlust av konstverkets aura i massproduktionens tidsålder, ansluter sig intimt till detta. Vår värld är avförtrollad. Vi är hänvisade till ett ändlöst kretslopp av ting, artefakter, konsumtion, säger Baudrillard. Zijderveld är mer försiktigt sociologisk i sin angreppsmetod. Han beskriver utvecklingen i termer av allt fler tecken som rör sig mot att bli ”brand” och allt mindre av symbolladdning i samhället.

En filmregissör som på ett briljant sätt lyckas ladda en hel rad klichéer av det amerikanska på ett nytt och överraskande sätt är David Cronenberg med sin A History of Violence. Allt i den filmen är klichéer, från iscensättningen av de två grundmodusen – amerikansk idyll och amerikansk mardröm – till personbeskrivningarna. Genom att sväva mellan etablerade, klichétyngda hollywoodgenrer som western, film noir, melodrama, feel good movie är man som tittare aldrig riktigt säker på hur man ska tolka klichéerna. De transformeras medan man tittar på filmen. Detsamma kan tyvärr inte sägas om Cronenbergs nya, betydligt mer konventionella gangsterdrama Eastern Promises. Med sina inblickar i en absurt våldsam subkultur, den ryska maffians i London, finns här varje tänkbar rysk kliché företrädd, från borschsoppa till vodka till unga prostituerade kvinnor som utnyttjas av maffian. Cronenbergs sätt att ta sig an detta känns av någon anledning inte trovärdigt. Inte heller Viggo Mortensen som antihjälten Nikolai är här lika gäckande intressant som han var i AHOV.
Det är i stället i en ultraslick, lätt konservativ thriller, Tony Gilroys Michael Clayton medGeorge Clooney i huvudrollen, som frågan om klichéns möjligheter att igen laddas upp aktualiseras. Det är svårt att inte tycka om/identifiera sig med Clooneys Clayton-karaktär, trött, sliten, aningen cynisk men till sist med ett sinnelag som kan skilja det som är moraliskt hyggligt från det som inte är det.
Någonting i manligheten här, en kliché om någon, tilltalar. En kombination av mjukhet och bestämdhet, av winner- och loser-element. Clooneys aura lyser starkare än någonsin där han cruisar genom storstadsdjungeln och New England-landskapet i sin leasade Mercedes. Hans repliker är ett under av laddad understatement. Och förtrollningen, magin inom ramen för filmens mjukt bruna, polerade realism dyker upp när man minst anar det, i en konfrontation med tre hästar ute på en äng. Människans närhet till djuren, hennes kontakt med det ”ursprungliga”, noterad av bl.a. Martin Buber, blir här något nästan mystiskt, kairos-artat och magiskt. Clooneys karisma motsvaras också innehållsmässigt av den moraliska integriteten hos karaktären, den i grunden amerikanska karaktär han gestaltar. Detta om något är ju ett vågat påstående i en värld dominerad av fanatism och extremism på så många håll och kanter.