Socialcentret på Elimägatan skall vräkas. Om posten (ursäkta, Itella) sin vana trogen levererar Ny Tid först på måndag morgon så kommer nyheten att ha stått i tidningarna redan några dagar före det här publiceras. Torsdagen den 20 december kommer Helsingfors ungdomsnämnd att rösta mot att hyra huset som socialcenter. Samtidigt beklagar de sig över att staden inte kunnat erbjuda några ersättande utrymmen. När staden nu backar ur så kommer husets ägare Etera att be om tjänstehjälp och inom några dagar eller veckor kommer vräkningen att vara ett faktum. Vänder den utdragna ockupationssommaren nu över till höst?

Ett autonomt socialcenter behövs i Helsingfors. Det menar Ungdomscentralens chefLasse Siurala, det menar ungdomsnämnden enhälligt och det menade Jussi Pajunen då han för en delegation från Elimägatan berättade att ett motsvarande ställe ”nog måste få plats i stan”. Så var klämmer skon?

I november beställde staden en utomstående utredning om Elimäki-husets skick. Den skulle klargöra de motstridiga utsagor som fanns om bland annat mögel i huset. Företaget RAK-systems som gjorde utredningen fick en noggrann presentation över hur vi, ockupanterna, tänkt fixa det hela. Talkoarbete och minimistandard var melodin. Döm om vår förvåning då utredningen utkom den 12 december och kostnadskalkylen mångfaldigt överskred både stadens och våra tidigare uppskattningar. 147 000 euro hette det, och tro inte att det fanns ett ord om talkoarbete i rapporten. Däremot innehöll kalkylen flera reparationsåtgärder som varken är nödvändiga eller obligatoriska enligt stadens direktiv. Bara genom att räkna bort kostnader så som 10 000 euro för putsning av ytterväggar (om vi mot förmodan skulle gå med på att rensa bort graffitin skulle vi väl fan i mig göra det själva och gratis) lyckades vi sänka kostnaderna till 90 000 euro. Och då kan vi lugnt räkna med att priset halveras ytterligare om vi räknat bort alla arbetstimmar som vi kunde utföra istället för yrkesmänniskor.
Men ja, vi blev faktiskt riktigt förvånade över att ungdomsnämnden nästa dag bestämde sig för att backa ur – fast det egentliga beslutet sköts upp med en vecka. Egentligen borde vi väl ha räknat med att skiten skulle braka loss så fort broilerorganet fick ett svepskäl att avsäga sig allt ansvar.

Fiktion blir fakta, så kunde man karaktärisera den politiska processen som staden drivit kring Elimägatan. Ungdomscentralen eller någon i stadens högsta ledning (Pajunen/Haatainen) har regelbundet vräkt ur sig krassa sanningar om Elimägatans hus som sedan bestämt villkoren för debatten, oberoende hur vi försökt nyansera dem. Elimäki är fallfärdigt, mögligt från golv till tak och brandfarligt – ju extremare påstående desto tunnare belägg. Och media har svalt det med krok och allt. Då media samtidigt inte bevakat processen annat än vid dess vändpunkter har myndigheter och politiker kunnat skifta åsikter från dag till dag (Ny Tids bevakning av konflikten har med några få undantag lyst med sin frånvaro). Istället för en diskussion om de faktiska förhållandena har vi fått kämpa för att stjälpa all goja som profeterna i stadshuset harklat ur sig.
Beskrivande är att det ursprungliga skälet för att vräka oss var att det inte ansågs värt att fixa huset (inga exakta kostnadskalkyler hade gjorts vid det här skedet) för ett enbart ett år långt hyreskontrakt. Enligt det gällande kontraktet mellan staden som äger tomten och Etera som äger huset skall huset rivas inom ett år och ett nytt kontorshus byggas istället. När vi sedan slickat röv, utfärdat hotelser, demonstrerat och lobbat lyckades vi luska ur Fastighetsverket att det faktiskt skulle vara möjligt att skriva om kontraktet så att hyran kunde förlängas. Etera var inte ens intresserat av att riva huset och bygga nytt på grund av det svaga marknadsläget i området. Men Lasse Siurala på Ungdomscentralen envisades med att inte ens fråga.
Med slutresultatet av förhandlingarna till hands går det bara att konstatera att självständigt tänkande inte hör till Ungdomsnämndens arbetsbeskrivning.

Men höstlöven faller inte än över den finska ockupationsrörelsens senaste offensiv. Mitt i kallaste vintern är många fast beslutna att fortsätta. Visserligen finns det konflikter bakom fasaden; mycket har diskuterats kring reglerna mot rasism, sexism och homofobi. Vad fan innebär de egentligen? Speciellt diskussionen om sexism och könsbunden makt har splittrat opinionen.
Ur ett strategiskt perspektiv borde möjligheten att få ett hus nu vara bättre än någonsin sedan Pekka Korpinen blev stadschef och staden började svara på ockupationer med vräkningar. Eller är det bara jag som tycker att Ungdomscentralen gjort ett totalt as av sig själv då de varken lyckats fixa till det på Elimägatan eller ge oss något annat ställe? Problemet är att ledningen på Ungdomscentralen i första hand saknar politiskt mod att helt och fullt ställa sig bakom ett autonomt socialcenter och i andra hand saknar resurser. På stadens högre nivåer vill de helst inte höra om konflikten. Man önskar bara att Ungdomscentralen skulle få den ur världen. I det avseendet skulle det vara fritt fram för Siurala att lotsa fram Elimäki och gnälla till sig höjda bistånd från sin chef, biträdande stadsdirektör Tuula Haatainen. Nu har Ungdomscentralen bundit sig till att pröjsa en hyra på 20 000 euro. Småpengar med andra ord och allt annat än en riktig satsning på fri stadskultur. Samtidigt är man nitisk som bara finnar kan med att bevisa att ingen ockuperad byggnad uppfyller de rigorösa myndighetskraven. Och med de givna anslagen kommer reparationer inte på fråga. Ekvationen kommer aldrig att gå ihop. Antingen måste anslagen höjas eller så får byggnadsmyndigheterna vika undan.

Fast socialcentret skulle visst vara autonomt. Insyltad som jag blivit i de realpolitiska förhandlingarna glömmer jag lätt att det inte är staden som ger oss ett hus. Det är vi som tar husen. Staden bestämmer sedan om de vill gå den långa och svåra eller korta och lätta vägen. Konflikten om frirum lär de i varje fall inte på ett tag kunna sopa under mattan. När socialcenter- och ungdomshus-rörelser farit fram över Europa under de senaste 40 åren har misslyckade förhandlingar ofta övergått i oroligheter. Påminnelser om den traditionen har vi fått från Köpenhamn i flera repriser det senaste året. Vi får se hur frustrationen tar sig uttryck i Helsingfors. Ockupationerna kommer i varje fall att fortsätta. Det kan ännu bli en het sensommar.