Det är bara lite drygt ett år sedan Lars Huldén sammanfattade sin poetiska produktion i den monumentala luntan Utförlig beskrivning av en bärplockares väg, och det ligger nära tillhands att tänka att den nya diktsamlingen Himmelshögt och vattentätt i någon mån måste förhålla sig till det förra verkets mangling av den privata historien, även om Huldén också där blickade framåt och infogade ett knippe nya dikter.

I varje fall inleds den nya, tvådelade, samlingen med ett avsnitt där ett åldrande diktjag ser sig omkring i en tillvaro som mest verkar fylld av tillbakablickande, tomhet och en ganska loj resignation inför ett förestående icke-varande:

Efter årtionden
av umgänge med världen
har nu den första postdagen kommit
då jag ingen post har fått.

Jag är gammal.

Världen har tagit en annan väg.

Den åldrande poeten med sin dystra klarsyn och sin genomborrande ångest har i och för sig sin charm. Med Bach i högtalarna och nyheterna i teven står han vid sitt fönster och ser på naturen och fåglarna, de tidigare förtrogna som alltid känns nära men ändå så främmande med sina osentimentala kretslopp. Människan saknar ju möjlighet att ta del av trädens långsamma cirkel och fåglarnas snabba osentimentala generationsskiften, människan kan bara se, förstå och acceptera sin roll som medveten och därmed ofta tungsint existens.
Tematiken kretsar kring rädsla, förlust, tomhet och sorg, men det blir ändå ingen klagan. Huldéns språk flyter för lätt för att det ska kännas tuggande eller malande. Ofta bygger han upp dikterna genom att först betrakta sin omgivning för att i slutraderna göra ett existentiellt konstaterande. Det fungerar, men ibland blir Huldén kanske lite för bekväm i sitt eget språk, lite för säker på den flytande skönheten i det lätta språket, vilket kan slå över i tristess. Men det är klart, ibland blir det väldigt vackert, i synnerhet i de korta dikterna: ”Fönsterlösa september. / Förgäves bär jag in säckar / med hopskrapat ljus.”
Men i samlingens andra del byter Huldén plötsligt spår och släpper frågan om det ändliga och blänger istället halvilsket på ett betydligt mer puerilt samhällsrum, dock fortfarande med Bach i högtalarna. Det är ett rejält hopp från saknadens gråblåa himmel till samtidens ganska irrationella sportsdyrkan och mer eller mindre morbida mordfantasier. Men om det är något som kännetecknar Huldéns poetiska gärning så är det väl också en stor bredd inom det egna poetiska paradigmet, som möjligen kan karakteriseras som en humoristisk, språkmedveten och folkloristiskt intresserad kombination av central- och naturlyrik kryddad med en raljant samhälls-iaktagare avBellmans typ.
Det är lite som om poeten har föresatt sig att skriva om jagets naknaste ängslan men inte förmått stänga ute samhällets brus, och det är tur, den andra delen av samlingen är roligare läsning och avdramatiserar också den första avdelningens patetik, vilket gagnar helheten.
Och visst finns det att reta sig på, ringaktningen av pensionärer är bara ett exempel. Den sorgsna blicken blir ett snett leende. Här är den långa livserfarenheten mindre sentimental och betydligt hårdare i sitt omdöme av det mänskliga, sig själv, eller diktjaget, inkluderad, och Huldén ber till och med Judas om ursäkt för tidigare fördömanden: ”Jag vet att jag själv på den tiden / skulle ha hört till dem / som stod och spottade på mannen / som bar sitt kors uppför backen.”
Än finns det ord i gubben.

---

Lars Huldén: Himmelshögt och vattentätt. Schildts, 2007.