Fastän det finns en hel del forskning om Carl Jonas Love Almqvist har den stora biografin märkligt nog låtit vänta på sig. Nu har första delen av Johan Svedjedals blivande standarverk utkommit. Den omfattar de första fyrtio åren, 1793 – 1833, och är betitlad Kärlek är.

”Och då de små, grepne af en namnlös känsla, vid åsynen av Föräldrarnes kärlek, våldsamt trängas in i deras famn, för att lyssnna, huru deras hjertan klappa – då skola skrynklorna sjunka på den sorgbundna Makens panna – och jordens dunkla Gåta skall förklara sig, liksom en orolig Dröm. Då skall kanske den Aningen gripa det innersta av hans själ, att hela vårt lif på Jorden blott är ett Lif på Försök, uti vilket ingenting fins av hög Vigt, mer än blott HURU vi genomgå Försöket – blott ett enda stort Drama, der vi sjelfve spele Rolerne, och uti hvilket den store, osynliga Åskådaren låter dystra och ljusa Scener efter behag omvexla, för att, när Riedeaun faller, kunna säga åt den, som spelat sin Role väl, ’Kom, min Vän, dig har jag funnit värdig; du skall nu få lefva ett verkeligt Lif.’”Citatet är ur Almqvists så gott som första tryckta verk, pamfletten Hvad är Kärlek?, som han skrev anonymt som svar på en tidningsartikel och senare, också anonymt antar jag, själv försvarade mot en negativ recension i pressen. I pamfletten sammanfattades den världssyn som den 23-åriga informatorn, kanslisten och aspirerande författaren i stort sett skulle bevara genom livet: om tillvaron genomträngd av Guds närvaro och om kärleken som alltings grund.
Almqvists åskådning var påverkad av kristen mystik och Emanuel Swedenborg, och innebar en tro som verifierades direkt av den egna upplevelsen utan någon omväg över teorier eller system. Religionen bestod i den känsla Gud skapat i mänskan, bara på den kunde sann kärlek byggas och i den låg mänskans mål. Efter döden upptogs mänskan i en högre tillvaro som också den var behärskad av den gudomliga kärleken och som gjorde världens plågor övergående och tillfälliga. Men det innebar inte att jordelivet skulle försakas; kärlekens sakrala natur omfattade också erotiken och upphöjde mötet mellan man och kvinna till jordelivets centrala Drama: ”Manligheten utför den dramatiska Striden; men denna strids ändamål och slut måste då vara Manlighetens fredliga hvila, och lugna förening med Qvinnligheten.”

DEN HIMMELSKA EROTIKEN

Titeln på Johan Svedjedals första Almqvistvolym är välmotiverad: i Almqvists tidiga författarskap framstår hans kärlekslära som den centrala utsagan, förutom i uppsatserna till exempel i prosaverket Murnis, som tillkom något år efter Hvad är Kärlekmen som – i likhet med många andra tidiga Almqvistverk – inte utgavs förrän långt senare. Murnis var ett försök att skriva ett erotiskt epos i form av en himmelsk idyll, men varken sexualitetens religiösa natur eller de poetiska omskrivningarna kunde desarmera det skandalösa i ett verk som så uppenbart handlade om kroppslig lust och samlag. Almqvist själv omarbetade och censurerade den version som utkom 30 år senare, medan den ursprungliga versionen inte publicerades förrän 1960.
Men också om en utgivning på sin tid inte var att tänka på lästes Murnis ändå av valda ögonpar och gjorde sannolikt sitt till att skapa en suspekt aura kring Almqvists namn: ”Till hälften lutad över henne låg han. I en halfbåge var bromo spänd; så att en dunkel rådnad lade sig öfver Lucindas ansigte, när hon märkte hur den ädle bromo med sin öfversta spets, sagta kysste yuninas alabasterbräm. Så öppnade den friska Rosenknoppen (nästan ännu slumrande i nattliga dagg) sina blad för solens första guldstråle om morgonen. Och denna stund var så helig – och de simmade i himmelen.”
Den för sin tid oerhörda frispråkigheten i Almqvist skildring av sexualiteten innebar inte att han var någon förespråkare för promiskuitet eller livsnjutning, tvärtom; den sexuella kärleken förutsatte äktenskapet liksom äktenskapet förutsatte kärlek. Almqvists syn på äktenskapet är inte heller i det här skedet i någon högre grad radikal, mannen och kvinnan hade sina konventionella roller där mannen är den som verkar aktivt i världen och kvinnan den som ansvarar för hemmet.
Radikalismen i Almqvists förkunnelse ligger i dess individualistiska credo: att ett liv i sanning bör grundas på det egna hjärtats upplevelse, inte på vedertagen moral eller samhälleliga bud. Det är en kärlekslära av stridbart slag som dels pekar fram mot Almqvists kommande konflikter med etablissemanget, dels fungerar som en teoretisk språngbräda för det rousseauanska projektet att skapa en koloni i Värmland, som snabbt stupar på oförenligheten mellan ideal och verklighet.

VÄGEN TILL TÖRNROSEN

Svedjedal skildrar således de första fyrtio åren av Almqvists liv: den synbarligen lyckliga barndomen i Stockholm och i Mälartrakten; de tidiga katastroferna i form av utmätning av familjens egendomar och moderns död när Almqvist var tretton; studierna i Uppsala där hans farbror var professor i teologi och där de romantiska galjonsfigurerna Atterbom och Geijer verkade; den hemliga (och sannolikt kyska) förlovningen med Maria Lundström som varit barnflicka för Almqvists halvsyskon i faderns nya äktenskap; informatorstiden hos familjen Hisinger som tillbringade somrarna på bruksherrgården Fagervik i Ingå; tjänstgöringen som kanslist på Ecklesiastikexpeditionen; aktiviteten i det götisk-romantisk-mystiska Manhemsförbundet och den swedenborgianska avläggaren Manna Samfund; de varierande kontakterna med romantikerna; utflyttningen med några av de närmaste vännerna till Värmland där han gifter sig med sin långvariga fästmö Maria och lever romantiserat bondeliv; återkomsten med sin familj (som utökats med en son, snart följd av en dotter) efter kolonins avtynande ett och ett halvt år senare till Stockholm; anställningen som lärare först vid Kungliga Krigsakademin och senare vid experimentskolan Nya Elementarskolan där han skriver en rad läroböcker; spekulationerna kring vännen Gustaf Hazelius och den i Almqvists familj upptagnaStina Hohlfeldts mystiska drunkningsdöd 1833.
Det här utgör de yttre anhalterna för ett allt ymnigare författarskap som inte skulle offentliggöras förrän den explosiva utgivningen av Törnrosens bok inleddes 1832. Det är i Värmland Almqvist får sin stora idé om det allomfattande samlingsverket Jordens blomma, sedermera omdöpt till Törnrosens bok (”Detta arbete har för sina Berättelser ingen annan Gräns än WerldsHistorien, för sina Beskrifningar, Universum”), det är också nu han börjar sammanställa det och skriver åtminstone Ormus och Ariman,Ferrando Bruno, Jagtslottet och Cypressen. Av ännu tidigare datum är ett av de kanoniska Almqvistverken, Amorina, som också skulle få sin plats i Törnrosens bok men var på väg att publiceras redan 1822 när utgivningen avbröts, antingen på grund av Almqvists farbrors, biskop Erik Abrahams Almqvists förbud, eller – vilket verkar mera troligt – på grund av att den delen av upplagan som var färdigtryckt brann upp och förlaget råkade i ekonomiska svårigheter.
Trots att så lite getts ut åtnjöt Almqvist i början av 1830-talet ett växande anseende som författare. Hans texter upplästes hos vänner och i salonger, hans Songes spreds och uppfördes i allt vidare kretsar. Den författare som fyrtio år gammal stod i beråd att erövra Sverige med sina skrifter föregicks av sitt rykte, inte bara som författare utan också som en person med stark och kanske ödesdiger verkan på sin omgivning.

ALMQVIST I RELIEF

Svedjedals beskrivning av den här perioden i Almqvist liv är en gedigen rundmålning av början på ett författarskap som i sina delar förefaller rätt så genomforskat och som helhet svårt att överblicka. Almqvists gåtfulla, splittrade natur är ofta omvittnad, bland annat av honom själv (”Mina motsägelser äro oräkneliga, och några af djupaste och oförklarligaste slag”) och det torde vara svårt att finna så mycket att tillägga i det avseendet. Inte heller finns det någon orsak att förvänta sig nya dokument eller rön i fråga om hans biografi, frågetecknen förblir frågetecken också om vi kan – som Svedejdal gör – notera vilket alternativ som förefaller oss mest sannolikt. Men vi kommer inte att få något svar på om Gunnar Hazelius och Stina Hohlfeltds drunkningsdöd var ett gemensamt självmord på grund av olycklig kärlek eller på grund av Almqvists lära om en hinsides sällhet, eller helt enkelt en olyckshändelse – liksom vi knappast kommer att få veta – när Svedjedal så småningom kommer så långt – om Almqvist var skyldig till försöket att förgifta procentaren von Schewen.
Men om det som vi kan få veta är Svedjedal en den bästa tänkbara ciceron. Han är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, han har skrivit ett flertal böcker och uppsatser om Almqvist samt är huvudredaktör för den pågående nyutgivningen av dennes samlade verk. Kärlek är vittnar också om att författaren är grundligt förtrogen med sitt ämne, såväl genom en avslappnad auktoritet (som språkligt får utslag i stundom rätt uppseendeväckande metaforer) som – ibland – genom det slag av mild ironi man kan ha gentemot en person man känner alltför väl för att blunda för dess svagheter.
Värdet av Svedjedals biografi ligger också i den bredd med vilken Almqvist liv och författarskap avspeglas mot bakgrunden av det tidiga 1800-talets Sverige. Svedjedal skriver själv om biografins uppgift att krossa ”pansarglaset mellan då och nu”, en målsättning som är lika självklar som utmanande. I Almqvists fall motiveras den av att han som författare så ofta befinner sig i brännpunkten för samhälleliga förändringar. Det gäller huvudsakligen en senare tid än den som skildras i biografins första del, men också här finns exempel på sammanstötningar mellan mycket moderna tankar och förmoderna sedvänjor, som verkar att höra hemma i ett annat tidevarv. Sålunda förfäktar Almqvist i en tidig uppsats tanken att en brottsling inte skulle skulle betraktas som ond utan sjuk, och därför inte behövde straff utan läkning, och en tid efter det passerar han på en resa platsen där en brottsling halshuggits och steglats – och någon stulit huvudet för att komma åt spiken som det stuckits upp på, eftersom den ansågs inneha magiska krafter.


Johan Svedjedal: Kärlek är. Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1793-1833. W & W, 438 s. 2007.

Joakim Groth

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.