Rita var fyra år gammal när militären tog makten i Argentina 1976. Hennes far,Valentín Pretti, var polis och deltog i diktaturens blodiga förföljelser av oliktänkande. Om dagarna torterade han vänstersympatisörer i hemliga fängelser. Om kvällarna åt han middag med sin fru och sina fyra barn.

– Min far berättade ofta för oss om sina brott. Han kunde till och med skämta om det. En gång sade han till mamma: ”Vi måste skynda oss hem för jag har ett lik i bakluckan som jag måste göra mig av med”. Sedan skrattade han. Jag tror att det var hans sätt att släppa på trycket när han kom hem från jobbet, berättar Rita Vagliati.
Många argentinare levde i skräck under diktaturen. Tiotusentals människor ”försvann” spårlöst. De som släpptes levande drabbades ofta av psykiska men till följd av den brutala tortyr de utsattes för i fångenskapen.
Familjen Pretti hade inget att frukta eftersom pappan var polis. Men Rita anser att även de var offer för diktaturen. Mamma Juana var ständigt rädd för sin aggressive make. Hon hade psykiska problem och hamnade på mentalsjukhus flera gånger.
Rita mådde mycket dåligt och betraktades som ett ”udda” barn av omgivningen. Hon fick gå i samtalsterapi redan som sjuåring och gör det än idag. Även Ritas bröder fick söka hjälp hos psykologer.
Först efter diktaturens slut var Rita vuxen nog att förstå vad som hade hänt. Hon började fråga sin far om hans medverkan.
– På teve såg jag rättegångarna mot militärjuntans ledare. I skolan pratade lärarna om diktaturens förbrytelser och vi fick se filmen Pennornas natt. Jag frågade pappa om han hade deltagit i morden som filmen handlar om. Han svarade: ”Vi var tvungna att döda dem” och jag blev alldeles kall.
”Pennornas natt” är ett av diktaturens mest kända brott. I september 1976 kidnappade polis och militär tio gymnasieelever i staden La Plata. Ungdomarna ansågs vara ”subversiva” eftersom de tillhörde en elevorganisation och hade krävt studentrabatt på bussar. Sju av eleverna återsågs aldrig.

inget monster

– En gång kysste jag en kille utanför mitt hus. Pappa blev arg och kallade mig ”hora”. Jag frågade honom hur han kunde sätta sig till doms över mig när han själv hade torterat människor. Då slog han mig i ansiktet med knytnäven.
I tonåren blev Rita intresserad av politik och gick med i olika vänsterorganisationer. De första marxistiska böckerna hon läste hade pappan stulit från fängslade ungdomar. Flera av böckerna hade kvar den mördade ägarens namn på förstasidan.
– Tack vare mitt politiska engagemang förstod jag att min pappa inte var ett monster utan en del av ett helt system. Poliskåren tvingar de blivande poliserna att ta avstånd från sin egen bakgrund. Min pappa kom från ett fattigt hem och hade mörk hud, ändå hatade han fattiga och ”svarta”. Om han inte hade blivit polis skulle han ha blivit arbetare och varit motståndare till diktaturen.
Pappan flyttade från familjen och Rita såg honom inte under flera år. Men minnet av hans brott plågade henne. Rita kände inte skuld för vad pappan hade gjort, men hade ständigt ett behov av att ta avstånd från honom.
– När jag började bli god vän med någon berättade jag alltid att min far hade varit torterare. Det var mitt sätt att visa att jag inte var som han.
När Ritas mamma dog återvände pappan till familjehemmet. Rita började på nytt må mycket dåligt. En dag berättade pappan att han hade mördat ett barn under diktaturen. De bråkade och Rita flyttade hemifrån. Kort därefter tog hon beslutet som gjorde henne känd.
– Jag pratade med min psykolog om efternamnets betydelse. Han föreslog att jag skulle byta namn. Jag kände att det var det bästa sättet att bryta med min far för gott.
offentligt
erkännande
I Argentina måste namnbyten godkännas av en domstol. Rita skrev i sin ansökan att namnet Pretti var ”fläckat av blod” och att hon förknippade det med ”smärta och lidande”. Hon bad att få använda sin mors namn, Vagliati.
– Min mor var inte medskyldig till min fars brott. Hon var katolik och sympatiserade med de präster som kritiserade militären och stod på de fattigas sida. Hon lärde mig att alla människor är lika värda. Därför valde jag att bära hennes efternamn.
För Ritas tre bröder innebar namnbytet en chock. Den äldste försvarade pappan och sade att denne bara hade gjort sin plikt som polis och försvarat samhället mot ”vänsterterroristerna”. Bara med den yngste brodern kan Rita prata om pappan.
– Jag har ett gott förhållande till mina bröder och vi ses ofta. Men vi talar aldrig om pappa när vi träffas, det går bara inte.
Rita har helt brutit banden med pappans släkt. Flera av hennes farbröder är poliser och hatar henne för att hon tog avstånd från sin far.
– Det händer att mina farbröder ringer och svär åt mig när jag har synts i tidningarna.
I april i år godkändes Ritas ansökan.
– Jag kände en enorm lättnad. Domstolens beslut var ett offentligt erkännande av att det jag berättade om min far var sant. Det var viktigt för mig eftersom ingen i min släkt ville erkänna att min pappa var en förbrytare.

mördarna lever kvar

Ritas far fick aldrig reda på namnbytet. Han dog innan det godkändes.
Idag är Rita Vagliati trettiofem år gammal och arbetar som pressansvarig för två ledamöter i Buenos Aires stadsfullmäktige. Hon är glad av sig och har lätt för att tala, även om de mörkaste minnena från barndomen.
Rita är inte längre politiskt aktiv, men på fritiden arbetar hon med att hjälpa invånarna i olika kåkstäder. Hon är besviken på landets regeringar. Sedan demokratin återinfördes har ingen rensat upp i poliskåren.
– Poliskåren är lika odemokratisk nu som under diktaturen. Idag förföljer de inte vänstersympatisörer. Men de ägnar sig åt ”social rensning” och skjuter ihjäl unga småbrottslingar i kåkstäderna.
Rita anser att det argentinska samhället inte har gjort upp med sitt förflutna. Hittills har bara två poliser dömts till fängelse.
– Min far fick aldrig sona sina brott. Och många andra torterare och mördare lever fortfarande och skryter öppet om vad de gjorde under diktaturen.
text&foto Martin Garat
Medlemmarna i militärjuntan dömdes till livstids fängelse 1985. Året efter stiftades en lag som skyddade poliser och militärer av lägre rang från åtal. Juntan benådades 1989.
2003 förklarades amnestilagarna ogiltiga av Högsta Domstolen. Men fyra år senare har bara tre personer dömts för brott begångna under diktaturen.