I höstens andra poesisamtal* brevväxlar Katarina Gäddnäs, Ulrika Nielsen, Heidi von Wright, Carina Karlsson, Ann-Helen Attianese, Kaj Hedman, Thomas Brunell och Torsten Pettersson om mångfald och enfald och det poetiska språkets källor.
Hej poeter!<
Hur är det riktigt ställt med poesin i Svenskfinland? Ny Tid vill följa upp poesisamtalet vi hade tidigare i höstas och bjuder nu in lite fler att delta i samtalet. Har ni några önskningar såhär före jul för poesin i vårt land?
Är det sant att poesin är marginaliserad idag? Hur mäter man sådant? Jag känner själv inte igen mig i resonemanget att den finlandssvenska poesin på 2000-talet är dålig och ointressant, som gjorts gällande. Handlar det om tidsanda och kulturklimat att dagens poetiska knäckebröd har för mycket tuggmotstånd? Det finns ju också sådana som tycker att dagens poesi saknar riktigt innehåll, bara är språkliga experiment, är för mycket fluffig gräddbakelse. Jag hittade ett citat av den svenske poeten och debattören Göran Greider i min skrivbordslåda (vet tyvärr inte varifrån jag fått det): ”Jag är hjärtligt trött på att höra om litteraturen som lek eller glad undersökning av språket. Visst är litteraturen också det, men det har det tjatats om i snart trettio år. I går kväll hörde jag en vithårig gammal kvinna i en sjukhuskorridor vrida sig i smärtor och ropa ’Mamma’. Otröstligt ropade hon och ropade. Att kärleksfullt beskriva de inre och yttre rymder där det bräckliga ropet gåtfullt genljuder väger tyngre än allt det andra.” Vad säger ni? Ordet är fritt!
Katarina
Hej ni. Det är ambivalent det här att gå ut och debattera men samtidigt känner jag ett visst begär efter en lång tid av ensligt arbetande. Jag förstår inte meningsfullheten med den uppdelning som Greider gör. Poesi är, per definition, språk, språkkonst. För mig utesluter ”språket” inte ”ropet”, tvärtom är det något med språket som gör att något händer med mig när jag läser. Och framför allt finns det ingen garanti för att något som utger sig för att (så att säga ”helt enkelt”) kärleksfullt beskriva det och det verkligen drabbar.
Tanken att en viss ”sorts” poesi automatiskt skulle vara mer eller mindre ”kärleksfull” eller berörande eller bra är främmande för mig. Och ”glad undersökning” – varför nödvändigtvis glad, varför nödvändigtvis lek..? Nej, jag förstår inte vad han är ute efter riktigt, å andra sidan är uttalandet ryckt ur sitt sammanhang här, jag misstänker att han uttalar sig angående samtida svenskt litteraturklimat, som han ser det eller såg det i skrivandets stund.
Ulrika
Så här när julen knackar på, önskar jag att många människor i detta land får diktsamlingar till julklapp. Själv önskar jag mig ett par, däribland Rötter smälter av Sara Hallström och Kajsa Sundins diktsamling Definition. Men mest av allt i bokväg önskar jag mig Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker av Marcel Bénabou i översättning av Magnus Hedlund.
Jag nekar inte att mina poetiska intressen ligger i mer marginaliserade områden och jag trivs med att läsa det som kanske klassas som mer oåtkomlig poesi, det som befinner sig bland språkmaterialismens mörka och ljusa dalar och berg. Jag läser det med samma intresse som jag läser en innehållsförteckning eller en bruksanvisning för en nyinköpt elektronisk pryl, det vill säga, skummande och kanske vid fel tillfälle för att sedan ordentligt fastna vid någon detalj eller några detaljer. När det handlar om bruksanvisningen läser jag den alltid lite för sent, efter att först ha prövat mig fram, ofta med lyckat resultat. Ofta känns det som om jag läser böcker vid fel tillfälle. Hemskt få är de gånger när jag verkligen tagit till mig en bok. Kanske två. En gång när jag läste Ann Jäderlunds Blomman och människobenet hände det och den andra gången kommer jag inte ihåg just nu.
Av de böcker jag hittills nämnt är ingen finlandssvensk. Det betyder inte att jag tycker att den finlandssvenska poesin är ”dålig eller ointressant”. Att säga det är nog att dra verkligt förhastade slutsatser baserat på något ogenomtänkt. Åtminstone kunde man då ge en lite flerordig sågning, vad betyder dåligt och vad betyder ointressant och varför är de passande beskrivningar i de aktuella fallen? Kanske kan jag, för att återgå till knäckebrödsanalogin, försiktigt tala om knäckebröd som glömts på en bristfälligt isolerad sommarstuga, fuktiga och aningen obehagliga men åtminstone får man inte ont i munnen. Vad nu det kan betyda. Tänka, tänka, tänka. Jo, att de riktigt utmanande diktsamlingarna lyser med sin frånvaro. Cia Rinnes Zaroum är förstås en. Jag skulle gärna se flera experiment eller lekar, allvarsamma sådana där, för att anknyta till Greidercitatet ”det bräckliga ropet gåtfullt genljuder”. Det finns som jag ser det ingen motsättning där.
Heidi
Jag önskar för MÄNNISKORNA, så här lagom till jul, att de hittar till poesin. Till de upplevelser som poesiläsning kan ge. Jag kan ibland tänka: poesin klarar sej utan läsare (däremot behöver poeterna läsarna), men folket behöver poesi.
Den finlandssvenska poesin i sej är nog både bra och intressant, tycker jag. Idag, som alltid. Däremot får vi väl tåla att de enskilda poetrösterna lätt drunknar i den allmänna informationsmassan. Jag menar att flödet av information, underhållning, text har blivit så ofantligt mera strid och larmande att var och en som försöker uppehålla någon form av offentlig diskussion blir marginaliserad.
Så länge diskussionen om poesi ändå i någon form hålls igång, så finns det liv i poesin, tror jag.
Återkommer.
Carina
>Hej på er, poesivänner.
Visst har jag en önskning för poesin. I alla länder. Att den angår och berör fler än fåtalet invigda. Att den ökar vår förståelse av varandra. Naivt, ja. Men såhär i jultider rätt rimligt.
Jag önskar att poesin inte skulle syssla så mycket med ord-onani som den gör, trots att jag vet att alla röster säger det de vill säga, på sitt sätt. Ibland för att roa, ibland för att oroa. Eller lugna ner det som på riktigt oroar.
Jag önskar att dikten inte skulle vara främmande och söndagsfin. Med det menar jag inte att den inte skulle få ha tuggmotstånd. Jag skulle helt enkelt önska att poesin skulle vara mer gränsöverskridande och mindre inåtvärmande. Mer angelägen om att förundra sig över det mänskliga varandets vardag och mysterier. Överallt. I fängelser och skolor, på landsbygden och utomlands, i proteströrelser och på arbetsplatser, vid köksbord. Utan att förlora sin gåtfullhet.
Samtidigt befinner jag mig allt som oftast i en spagatposition när det gäller just poesins möjligheter till delaktighet. I mina skrivargrupper för vuxna har jag ofta fått höra att dagens poesi är obegriplig och fjärmande, att deltagarna inte förstår poesin i Svenskfinland.
Då har jag protesterat. Försökt visa på motsatsen. På vår mottagningsförmåga.
Jag glömmer aldrig en dam i sjuttioplusåldern som efter tre års skrivarkurs köpt två av Eva-Stina Byggmästars och Martin Enckells diktböcker. Och läst Gunnar Björling på senaste Marthamötet. Det ni!
Ann-Helen
Språket är mitt vindsusande, bläckiga, koppärriga, glesa, rensande, värsta och bästa, ljuvligaste och grymmaste – sätt att bli mig själv, på nytt och på nytt.
Om någon kommer och säger att ditt eller mitt språk, vårt sätt att ge uttryck för det språkliga levande inom oss, i vår poesi, i vårt vad som helst, inte är tillräckligt läsbart, att det är för svårt, för udda, alltför få- eller mångordigt – med vilken rätt gör de det, då?
Det finns underbara poeter. Bara några få blir synliga i medias råa rampljus. Det som är skott i mål, det som är drabbande; som att plötsligt bli varse okända spår i snön.
Vi går och promenerar i marginalen, de flesta gör det, några tiotal köper oss, några hundratal läser oss. Vi är olönsamma parasiter, det vi har att säga är svettdroppar från brutalsamhällets tinningar. Att stämplas olämplig är lika strountes som det alltid varit och alltid kommer att vara.
Jag säger att språkets mångfald finns, dess styrka i vinden, i huvudet, mellan snuttiga recensioner, mellan oförståelsen i existentiella djup och i vardagens vimmel.
Rösterna är många, men poesins atomkärna spränger sig själv varje dag i dag som i går som i morgon – lös gåtorna senare, skriv i dag, skriv alltid, skriv mig och dig och grannen och den lille pojken som tultar genom snön och kvinnorna som letar sig fram mellan nersölade själslandskap. Skriv i de nerskurna kultursidornas marginaler, skriv fast inbillade debattinlägg och påhittade hopp in i poesins societet, men skriv. Någonstans är vi alltid till eller från ringarna på vattnet och tillbaka i språkets big bang föds poesin på nytt likt allt som är levande och lever och har levt igen.
Kaj
Wow Kaj, och alla ni andra också. För att lite anknyta till kanske främst Ann-Helens och Kajs inlägg så… det kan förundra mig att man söker sig till skrivar- eller poesigrupper om man inte är mer nyfiken än att man avfärdar det mesta som oläsbart. Då är det väl ändå intresset som brister; poesi är ju poesi, om man säger så, och poesi är inte alltid så lätthanterligt – kanske mänskor som söker sig till poesigrupper helt enkelt inte vet vad poesi ”är”, har fel förväntningar? Kanske mänskor som söker sig till skrivargrupper hellre vill skriva än läsa – hm, det tycker jag egentligen också är lite underligt. Nå, det här låter säkert på något sätt lite underligt det också men det är faktiskt en uppriktig undran även om jag känner mig lite skärrad när jag skriver ner den. Poeterna behöver sina läsare, jo, men poesins uppgift är inte och bör inte vara att anpassa sig efter en efterfrågan eller att tillfredsställa någon – jfr en mänska som hela tiden försöker tillfredsställa andra…
Vad en enskild person blir berörd av är förresten ganska gåtfullt och mycket intressant. Det har att göra med ens erfarenheter, hur de erfarenheterna har tagit plats i kroppen och knoppen, det handlar om estetisk träning, det handlar om vilken litterär trend som var på modet när man hittade litteraturen kanske eller vad det var som gav upphov till ens allra första estetiska chock – det handlar om tusen och en saker. Någon blir berörd av något som någon annan finner klibbigt och sentimentalt, någon får svårt att hantera klumpen i halsen av en text som någon annan finner allt för intellektuell eller ”främmande” – so what? Det finns poesi, olika slags, så det borde inte vara något problem. Är man själv författare, däremot, så vill man förstås gärna bli läst, åtminstone någon gång, någonstans – det är en annan sak, en annan diskussion, att vara eller inte vara den som blir läst eller är på modet…
Hur som helst: vi har alla olika preferenser, smak och så vidare men det underbara är väl ändå när man någon gång lyckas lossa ur sitt eget grepp. När det knakar till och något rör på sig. Man har exempelvis tröttnat på romanen och tappat tron och mitt i allt hittar man något – en roman! och finner att det här var vad jag behövde, det här var bra. Jag gav upp romanen, men så läste jag Fagerholms Den amerikanska flickan och i mig uppstod ett jubel. Jag gav upp romanen, men så började jag läsa Proust och blev hänförd. Jag gav upp romanen, men så läste jag Clarice Lispector och den helt nya upplevelsen kommer jag aldrig att glömma eller komma förbi och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Någon annan vill kanske ha traditionell dikt, vad nu sedan det riktigt är, men finner sig fascinerad av Ralf Andtbackas poesi – DET är grejer, som Ann-Helen också är inne på.
Ulrika
Ulrika förundrar sig över att människor som söker sig till skrivargrupper kan avfärda någonting skrivet som oläsbart. Det är ingenting märkligt med det. Alla poesi-intresserade har inte studerat litteraturvetenskap, inte fått den estetiska träningen på annat håll, inte haft forum för samtal om poesi tidigare. Inte prövat på dikt med tuggmotstånd. Och hur underligt det än låter så kommer faktiskt de flesta till skrivargrupper i första hand för att skriva. Initierade, nyfikna, medvetna läsningar och textanalyser, det bubbliga bokpratet med allt vad det innebär, växer oftast fram under arbetets gång.
Håller med om att poesins uppgift inte är att tillfredsställa. Ändå kan den göra det, när dikter oroar och rubbar, får en ur balans, ger en nya ögon att se med. Det hände Wava Stürmer när hon läste Metha Skogs Till träden för bjudna, det hände mig när jag läste Ralf Andtbackas En fisk som man kan se och Anita Wikmans Råk. Allt annat än ointressanta. Och då håller jag mig i Svenskfinland.
För övrigt önskar jag liksom Heidi att diktsamlingar ligger inpaketerade under många granar också i år, liksom romanerna och sagorna.
Ann-Helen
Jag är mitt uppe i en flyttning och håller på att gå upp i limningen av allt packande, men vill ändå komma med några tankar – snabbt tänkta, snabbt nerskrivna – om poesi.
För mig får poesins kalejdoskopiska mångfald gärna fortsätta. Och jag önskar att ingen ska diktera vad som är bättre och bäst, rangordna dikter – inte ens i litteraturvetenskapens eller den digra bildningens namn (underförstått att alla gärna kunde tycka likadant). God poesi är ju i slutändan alltid en smaksak. Trots detta vet jag att stor poesi ofta förblir oläst – och att den således i det närmaste är stendöd. Ingen ifrågasätter bra poeter som den eller den, men samtidigt är poesiläsning alltid något kultur- och kontextrelativt – och läsupplevelsen ålders- och erfarenhetsrelativ. Vi förändras ju.
Nu, på tröskeln till 2008, vill jag själv skriva och läsa både nonsensvers och prosalyrik. Allt. Men ingen poesi får, just nu, för mig, i den här tiden, helt sakna samhälleligt, politiskt, ekologiskt, filantropiskt eller annat ansvarstagande budskap. Jag önskar att vi lite mer kunde poppa upp ur oss själva och våra dyrbara familjegemenskaper igen. Världen blir både sorglig och farlig om vi – som lever eller frossar i välfärd – väljer att bara lysa inåt, mot våra närmaste. Alla har inte någon att lysa emot. Och alla orkar inte lysa ens om de hade eller har någon. Utsattheten finns överallt. Vi måste förvisso fly det svartvita, det barnsliga; försöka låta bli att överdriva hela tiden. Men poesin och vårt leverne har båda sannerligen lov att bli mer politiska igen.
Stor poesi hittar jag själv numera även hos skickliga romanförfattare, och hos några begåvade litteraturkritiker. Om någon poet bara hann redigera dem!, tänkte jag en gång, fast inte nu längre. Jag intar även den ”poesin” som sådan, och nästan bulimiskt på sistone. Men ifall det stämmer att en del av den skönlitterära samtidsprosan (som skenbart kan se ut som välskriven realistisk prosa) innehåller stor poesi – vad skall vi i så fall tänka om detta?
För övrigt tror jag att det är bra för poeter (och fullt möjligt dessutom!) att skriva olika slags poesi. Mina råd lyder således: Överge din nisch och dina medel! Inget är så snillrikt att det är värt att upprepas i det oändliga. Blanda och stjäl! Överge ditt språk och den diktkonst kritikerna rosat och som kanske lett till framgång! Du är mer än så. Ta till det djärva! Bli ingen! Lär dig spegla allt och alla, som alla författare och konstnärer med grandiosa och tomma själar alltid gjort och gör.
Till sist: I det tidigare poesisamtalet skrev Birgitta Boucht – angående förlagen och deras poesiutgivning – sådant även jag (och säkert många med oss) tänkt och känt: ”De fyller sina kvoter av lyrik, de ger (ofta motvilligt och suckande) ut diktsamlingar som de ’vet’ att inte kommer att sälja. Var är glädjen och stoltheten? Var är de entusiastiska marknadsföringsinitiativen?”
Thomas
Oj, vänner så ni skriver. Jag blir riktigt uppiggad, också aningen frustrerad: hur skall allt rymmas i en tidningstext. Det finns alldeles uppenbart lust och behov av att samtala, kanske vi borde skriva en bok. Fast som Thomas säger så har jag ännu inte träffat en enda förlagsredaktör som blir entusiastisk över ett poetiskt initiativ…
En av mina absolut största läsuppleveler, någonsin, hade jag i höstas när jag läste poeten Kent Danielssons prosadebut: Balladen om Bel Ols. Det var en rent fysisk läsupplevelse. Enligt min mening ett litet mästerverk där form och innehåll är ett och detsamma. Boken träffade mig som ett slag i solar plexus eller en kärleksakt. Det känns som om jag inte är den samma efter läsningen. En upplevelse jag skulle unna alla människor. Poesi tycker jag annars att man både kan låta sig språkduschas av och idissla, om och om igen. Vi har inte mycket skrivutrymme kvar, men skriv på. Poesi är väl också en subversiv handling?!
Katarina
Ann-Helen skrev om Björling: ”Det ni!” Kan bara instämma. Tänk på hur denne en av världens främsta 1900-talspoeter (sorry, men jag tycker faktiskt det!) fick bo i en källare, utsparkad och föraktad av det finlandssvenska poesi- och kulturetablissemanget, kunde skapa… Det är rent otroligt. Knappast behöver någon av oss idag leva på billig tobak och vara tvungen att sälja sina möbler för att få ihop till hyran, men det finns många i Finland som är nära det i detta brutala samhälle. Måste vi skriva om det ena, eller det andra? Nej, jag tycker inte det – all poesi är poesi, men för mig är det lika viktigt som för Thomas, att vara ett slags samvete och kyrkstöt. Du nämnde Den amerikanska flickan, Ulrika, och där finns ju detta underbara fantastiska landskap som både existerar och är fullständigt påhittat på samma gång, det vill säga det har inget budskap och har ändå. Just sådan skulle poesin gärna få vara. Jag tycker ju liksom Kat att vi här har utgångspunkten för en härlig bok om poesi, säkert finns det flera tiotal fler som skulle kunna vara med, varför förläggarna har tappat intresset för litteraturens atomkärna, poesin, är inte precis en gåta eftersom kulturfascismen sitter i högsätet, men ändå är det ju så sorgligt, inte sant? Jag skrev nyligen nånstans att jag tror att poesin kommer att flytta ut mer på nätet, ut i de små tidskrifterna, marginalisera sig själv och i det finna en styrka. Kanske vi behöver lite envishet också, ändå, sträcka på vingarna som Bo Carpelans fågel, och fånga himlen…
Kaj
Måste man förstå poesi? Måste man förså allt man läser? Förstår du allt du läser? Det gör inte jag men jag tycker att jag relativt bra förstår poesi, bäst av allt min egen. Hur många kräver att de skall förstå musik för att lyssna på musik? Vad betyder det att förstå musik? Att veta exakt hur en symfoni är uppbyggd och förstå varför den har komponerats? Inte förstår jag heller alla teaterpjäser, främst av det mer experimentella slaget jag ser, men ändå njuter jag storligen.
Jag tror att det oftare handlar om ett sätt att tänka än om att verkligen förstå allt. Att en drömsk logik där, låt oss säga, 1+1=5 eller 7 eller varför inte 42 istället för 2 inte är att underskatta, vi talar ju inte direkt om matematik här. Fastän matematik och poesi har mycket med varann att göra i mina ögon. Inte förstår jag heller min gaffel, men den är praktisk att äta med FORTS
och den ser snygg ut. För att gå tillbaka till tanken om tänkande. När jag läser dikter fastnar jag ofta för diktsamlingar där jag känner att det finns bekanta tankar invävda i texterna. Alltid har det inte speciellt mycket att göra med vad som sägs men hur det sägs. Det är där slagkraften ligger. Här vill jag ändå inte hurra för formen allena, men form gör otroligt mycket för innehållet. I olika inlägg har det poetiska språket i annat än dikter kommit upp, att det finns där. Den tanken delar även jag och det nyss nämnda gäller också för sådan skrift, inte bara för diktsamlingar.
Heidi
Heidi frågar om man måste förstå poesi. Nej, man måste ingenting. Inte förstå matematik eller musik heller. Men om man vill försöka så inbillar jag mig att man breddar sina referensramar och ser kontexter som kan ha betydelse för upplevelsen. Om jag lättar från soffan när jag hör Chris Cornell kan det bero på att jag hör att hans röst gör nästan vadsomhelst. Inom sin genre. Att John Mayers musik är så tyngd av traditioner och så upplyft av egna och nutida influenser, samtidigt. Att bägge har hittat sina ”vad” och sina ”hur”.
När jag lyssnar på en klassisk konsert reser sig armhåren också. Men jag vill ändå veta vad detdär långa och smala blåsinstrumentet längst bak till höger heter. Och vilket ljud det bidrar med, för jag kan inte för mitt liv urskilja det annars. Det är kanske inte hela världen för helheten, men jag tror ändå att jag skall sätta mig så nära som möjligt, nästa gång. Likadant är mitt förhållande till naturen. Om jag vandrar i ett främmande landskap kan jag njuta av det utan att veta vilken bergart jag går på, vilka växter och skalbaggar jag trampar på, visst. Men jag vill gärna veta hur de hänger ihop med just det klimatet, just där, just nu. Om en förändring är på gång.
Ändå förstår jag vad du menar, Heidi.
Ann-Helen
Det här får bli mitt sista inlägg för den här gången, vet inte ens om det ryms med, men apropå politiskt engagerad dikt som Thomas tog upp tidigare så vill jag kasta fram några funderingar: en text blir ju inte automatiskt politisk och ”engagerad” bara för att författaren slänger in något om Irakkriget i den. Heidi, du är ju lite inne på det här när du säger att det inte alltid har att göra med vad som sägs utan hur det sägs. Allt ska långsamt genom språket, men också köttet, slår det mig, för en text blir inte heller automatiskt politisk bara för att författaren anammar ett visst skrivsätt som för närvarande anses som politiskt. Det är sådana både självklara och komplicerade och smått gåtfulla saker som gör att jag ständigt är på ett eller annat sätt fängslad av språk.
Ulrika
Frihet och arkitektur: En minipoetik
Redaktionen frågar om min syn på poesi. Början av en dikt i samlingen Livets namn är alltid får svara:
Mechelingatan skiljer
mentalhusets rispark
från militärbasens funkis. På
varandra vore de diktens
flyende ordning,
världen som världen
osäkert syftar på.
Ett topografiskt faktum i 1990-talets Helsingfors blir här en metafor för diktkonsten. Om man kan se bilderna på varandra, om man samtidigt kan föreställa sig spretigt vildvuxna träd och en sträng arkitektur – då har man en god bild av poesins natur, menar jag. Poesi är bångstyrigt fri men konstruktivt ordnad fantasi.
Friheten innebär att dikten kan avvika från en i kulturen etablerad världsbild. Den berättande prosan måste generellt rätta sig efter tidsföljd, rumsliga möjligheter, kausalitet och rimlig psykologi. Intet ont i det, men poesin kan ställa sig utanför dessa inskränkande kategorier och befria verklighetsuppfattningen: ”Stjärnornas träd står tänt, / det brusar av mörker. / Jag sover och hör.” (Det finns inget annat). Diktens och diktarens problem kan då vara att många läsare inte är beredda till en sådan utmanande omorientering.
Redaktionen frågar också om språkexperiment. Intet ont i dem, i och för sig. Men om läsaren av en dikt inte förstår varför en mening följer en annan eller tycker att en mening skulle kunna flyttas omkring eller till och med överföras till en annan dikt – då är någonting fel. Dikten är för löst strukturerad. I en bra dikt skall delarna kroka in i varandra och bilda en helhet där de ömsesidigt laddas och förstärks. Den stränga arkitekturen är lika viktig som den spretande friheten.
Annorlunda uttryckt: den samtida poesin tillämpar gärna det centrifugala skrivsättet, de till synes godtyckligt utvalda fragmenten som yr åt alla håll. Motsatsen behövs också: den centripetala tendensen att diktens delar strävar mot och bygger upp en kärna, en innebörd av tyngd och täthet.
Torsten
Hur vi än slingrar oss mellan de olika uppfattningarna om vad poesi är, vem poeten är, vilken utgivningsstrategi som styr förlagen, och så vidare, så hamnar vi ju ändå sist och slutligen på samma punkt, tycker jag, nämligen: hur nå fram till människorna med det vi har att säga dem. Och hur behjärtansvärd vår vilja att öppna upp poesin för de många – eller öppna de mångas ögon för poesin – än är, så går det ju inte att tvinga folk att läsa poesi. Kanske är det poeternas främsta uppgift i ordbruset, att vara poesins valarbetare, göra den så synlig att folk väljer den.
Carina
Poeterna som poesins valarbetare, tack för det Carina! Vi måste sluta för den här gången, men återkommer, vet inte ännu säkert om det behövs poetik för en ny tid, men definitivt Poetik i Ny Tid.
Kat
*Första delen av poesisamtalet ingick i Ny Tid 43-44.
