790
Blaue Frau har haft premiär med sin sagopjäs Prins Enok – Prins Sessan. Pjäsen är skriven av Sonja Ahlforsoch arbetsgruppen, regisserad avJonte Ramsten och på scenen stårÅsa Wallenius och Joanna Win-gren. Första föreställningen gick av stapeln på Rastis ungdomsgård i Nordsjö inför en publik som i huvudsak bestod av barn i åldern 1–5 och deras föräldrar.
Som väntat när det gäller Blaue Frau ägnar föreställningen sig i rätt hög grad åt att ifrågasätta könskonventioner. Men samtidigt som Prins Enok – Prins Sessan är normbrytande är den märkligt nog också en mycket traditionell föreställning.
Prinsessan Sessan är den drivande huvudpersonen och inte alls som prinsessor brukar vara. Framför allt ogillar hon att sitta och vänta på en prins som aldrig kommer. Och varför skulle hon göra det när hon är en jäkel på att spela fotboll, spotta jättelångt, skjuta med vattenpistol och prutta på beställning? Prinsessan Sessan vill ut på äventyr och då kan varken långa flätor eller förutfattade meningar hindra henne.
Äventyret som hon ger sig ut på är däremot lite mer konventionellt. Vi får se två vänner som skall ut på ett viktigt uppdrag, råkar ut för hinder, blir ovänner, skiljs åt, inser att de behöver varandra och återförenas på slutet när alla blir vänner med alla.
I Prins Enok – Prins Sessan konstateras det flera gånger att Prinsessan Sessan inte är som prinsessor brukar vara. Jag funderar på vad det innebär att man så tydligt pekar på det ovanliga med den äventyrliga prinsessan. Det skapar en känsla av att det inte alls är självklart att en prinsessa kan vara som hon, att hon är uppenbart avvikande. Och det är en ganska tråkig slutsats – men samtidigt är den ärlig. För Blaue Frau har valt att placera sin saga i den traditionella sagovärlden, och där är det verkligen inte vanligt med en prinsessa som räddar en prins.
Prin Enok – Prins Sessan är ändå en pjäs som innehåller många ingredienser för en motberättelse, ett äventyr där Prinsessan Sessans icke-prinsessaktiga egenskaper visar sig vara alldeles utmärkta egenskaper för en prinsessa. Det är inte bara pruttandet och spottandet som skapar förväntningar, det gör även andra detaljer som den förtrollade kjolen och fiskarens visdomar. Men tyvärr bryr sig texten inte om att utnyttja de här spänningsmomenten. Prinsessans fantastiska förmågor förblir bara markörer för att hon inte är som andra prinsessor istället för att tas till vara i det äventyr hon får vara med om.
Ett annat problem är användningen av barnpubliken i berättelsen. Intentionen finns där alldeles tydligt, och man riktar sig modigt till barnen, men regin har inte skapat utrymme för vad som då kan hända. Om man hänger ut ett metspö mitt bland barnen på golvet med ett äppel på ”kroken” så kan man inte bygga upp fortsättningen på att det inte blir napp. Och lägger man ett spökliknande tyg över sig och säger buuuhuuu så kan man inte räkna med att det följande sekund skall vara knäpptyst.
Jag förvånar mig en aning över de här missarna eftersom skådespelarna i övrigt får en bra kontakt med sin publik. Blaue Frau tar dessutom seriöst på sin uppgift att spela för de allra minsta. Man nöjer sig inte med att spela teater utan introducerar också varsamt teaterns yttre konventioner för sin publik. Före föreställningen berättar skådespelarna för barnen att man nu ska släcka ner i salongen så att det blir en mysigare teaterbelysning. Men ingen behöver bli mörkrädd, försäkrar de, de stora strålkastarna i taket ovanför kommer fortfarande att lysa. Det är ett ärligt och pragmatiskt tilltal som lyfter fram sådant som inte nödvändigtvis är så självklart för en barnpublik: När sagan är slut säger skådespelarna att de nu tänker niga och bocka och att vi samtidigt får applådera om vi vill – ett, två, tre!
Prinsessan Sessans icke-prinsessaktiga egenskaper visar sig vara alldeles utmärkta egenskaper för en prinsessa.
Blaue Frau har haft premiär med sin sagopjäs Prins Enok – Prins Sessan. Pjäsen är skriven av Sonja Ahlforsoch arbetsgruppen, regisserad avJonte Ramsten och på scenen stårÅsa Wallenius och Joanna Win-gren. Första föreställningen gick av stapeln på Rastis ungdomsgård i Nordsjö inför en publik som i huvudsak bestod av barn i åldern 1–5 och deras föräldrar.Som väntat när det gäller Blaue Frau ägnar föreställningen sig i rätt hög grad åt att ifrågasätta könskonventioner. Men samtidigt som Prins Enok – Prins Sessan är normbrytande är den märkligt nog också en mycket traditionell föreställning.
Prinsessan Sessan är den drivande huvudpersonen och inte alls som prinsessor brukar vara. Framför allt ogillar hon att sitta och vänta på en prins som aldrig kommer. Och varför skulle hon göra det när hon är en jäkel på att spela fotboll, spotta jättelångt, skjuta med vattenpistol och prutta på beställning? Prinsessan Sessan vill ut på äventyr och då kan varken långa flätor eller förutfattade meningar hindra henne.
Äventyret som hon ger sig ut på är däremot lite mer konventionellt. Vi får se två vänner som skall ut på ett viktigt uppdrag, råkar ut för hinder, blir ovänner, skiljs åt, inser att de behöver varandra och återförenas på slutet när alla blir vänner med alla.
I Prins Enok – Prins Sessan konstateras det flera gånger att Prinsessan Sessan inte är som prinsessor brukar vara. Jag funderar på vad det innebär att man så tydligt pekar på det ovanliga med den äventyrliga prinsessan. Det skapar en känsla av att det inte alls är självklart att en prinsessa kan vara som hon, att hon är uppenbart avvikande. Och det är en ganska tråkig slutsats – men samtidigt är den ärlig. För Blaue Frau har valt att placera sin saga i den traditionella sagovärlden, och där är det verkligen inte vanligt med en prinsessa som räddar en prins.
Prin Enok – Prins Sessan är ändå en pjäs som innehåller många ingredienser för en motberättelse, ett äventyr där Prinsessan Sessans icke-prinsessaktiga egenskaper visar sig vara alldeles utmärkta egenskaper för en prinsessa. Det är inte bara pruttandet och spottandet som skapar förväntningar, det gör även andra detaljer som den förtrollade kjolen och fiskarens visdomar. Men tyvärr bryr sig texten inte om att utnyttja de här spänningsmomenten. Prinsessans fantastiska förmågor förblir bara markörer för att hon inte är som andra prinsessor istället för att tas till vara i det äventyr hon får vara med om.
Ett annat problem är användningen av barnpubliken i berättelsen. Intentionen finns där alldeles tydligt, och man riktar sig modigt till barnen, men regin har inte skapat utrymme för vad som då kan hända. Om man hänger ut ett metspö mitt bland barnen på golvet med ett äppel på ”kroken” så kan man inte bygga upp fortsättningen på att det inte blir napp. Och lägger man ett spökliknande tyg över sig och säger buuuhuuu så kan man inte räkna med att det följande sekund skall vara knäpptyst.
Jag förvånar mig en aning över de här missarna eftersom skådespelarna i övrigt får en bra kontakt med sin publik. Blaue Frau tar dessutom seriöst på sin uppgift att spela för de allra minsta. Man nöjer sig inte med att spela teater utan introducerar också varsamt teaterns yttre konventioner för sin publik. Före föreställningen berättar skådespelarna för barnen att man nu ska släcka ner i salongen så att det blir en mysigare teaterbelysning. Men ingen behöver bli mörkrädd, försäkrar de, de stora strålkastarna i taket ovanför kommer fortfarande att lysa. Det är ett ärligt och pragmatiskt tilltal som lyfter fram sådant som inte nödvändigtvis är så självklart för en barnpublik: När sagan är slut säger skådespelarna att de nu tänker niga och bocka och att vi samtidigt får applådera om vi vill – ett, två, tre!
Blaue Frau: Prins Enok-Prins Sessan av Sonja Ahlfors och arbetsgruppen. Regi: Jonte Ramsten. Scenografi och kostym: Riina Ahonen. På scen: Åsa Wallenius och Joanna Wingren. Föreställningen riktar sig till 3-6-åringar och spelas på Svenska Teaterns Amos-scen i januari–mars 2008.
Sanna Huldén
