Administrativa resurser

Det mest alarmerande

med valkampanjen är att den inte alls handlade om duman, utan bara om att geVladimir Putin ett så brett stöd som möjligt, och inte ens i presidentämbetet, eftersom han lämnar det i mars, utan helt allmänt, i änsålänge okända uppgifter i det ryska samhället. Parlamentet, det centrala organet i ett demokratiskt samhälle, anses inte längre spela någon roll alls. Putin ställde upp som kandidat för Enade Ryssland, trots att han inte tillhör partiet.
Men också de metoder som användes i kampanjen är mycket alarmerande. Rapporter i tidningar som Guardian och Washington Post ger en samstämmig bild av starka påtryckningar som använts för att få de önskade resultaten.
I spetsen för kampanjen i de olika regionerna har guvernörerna stått – de väljs inte längre utan utses direkt av Putin och är därför beroende av honom. 65 av de 85 guvernörerna toppade de regionala listorna i valet och angav därmed tonen i de regionala kampanjerna. (Vare sig Putin eller guvernörerna kommer uppenbarligen att inta sina platser i duman.)
Målet som uppställts för guvernörerna sägs ha varit en röstandel i respektive region på minst 71 procent, Putins röstandel i presidentvalet 2004.
När det gäller medlen tycks guvernörerna ha fått fria händer och det betyder att samma medel inte använts på alla ställen.

En bred repertoar

tycks i alla fall ha kommit till användning:

• mellanchefer på arbetsplatser inom den offentliga sektorn gav sina underlydande order om att rösta på sina arbetsplatser eller i någon annan speciell vallokal där man kunde kontrollera röstningen

• hot framfördes om att den som inte röstade på Enade Ryssland kunde förlora arbetsplatsen, bostaden eller åtminstone bonus

• motsvarande instruktioner gällde också inom många privata företag

• på några håll använde man inte piska utan morot och utlovade bonus för rätt röst

• landets fyra miljoner hemlösa lockades att rösta med en fri måltid

• tutorer uppmanade sina studenter att fotografera sin röstsedel bredvid sitt pass i valbåset med sin mobiltelefon – om de inte gjorde det skulle de riskera att inte klara nästa tent eller förlora sin bostad

• oppositionspartierna var s.g.s. osynliga i kampanjen – det var praktiskt taget omöjligt för dem att köpa annonsutrymmen eller platser för utomhusannonsering, så på gatorna i Moskva och andra städer föreföll det som om enbart Enade Ryssland ställt upp i valet

• här och var arresterades eller misshandlades valarbetare för oppositionen

• stora mängder av oppositionens valmaterial beslagtogs och förstördes

• i de helt dominerande statliga massmedierna syntes praktiskt taget enbart Enade Ryssland, i den mån något annat parti nämndes var det till nästan 100 procent negativt.

Fasaden som rämnat

är namnet på en rapport om dumavalet från Utrikespolitiska institutet, skriven av östeuropaforskaren Sinikukka Saari. Hon går rakt på sak och konstaterar att valet lämnar mycket små förhoppningar om att en demokratisk pluralism kunde utvecklas i Ryssland inom en överskådlig framtid.
”Valkampanjen och valresultatet stärker de odemokratiska trender som dominerat i Ryssland. De politiskt motiverade förändringarna i vallagarna och valadministrationen, vägran att registrera oppositionspartier och upphävande av registreringen av dem, ensidig bevakning av valkampanjen i de statskontrollerade medierna och myndigheternas fientliga inställning till och omfattande restriktioner för internationella valobservatörer är allt delar i detta omsorgsfullt konstruerade pussel. Trots att 11 partier officiellt deltog i partiet fanns det få verkliga alternativ. Valet tyder på att  politiken i Ryssland blivit en intern affär för eliten som sköts bakom kulisserna utan öppenhet och folklig inblandning.”
”Putins plan – seger för Ryssland” var Enade Rysslands valslogan. Vad Putins plan innebär har inte närmare definierats, i praktiken handlade valet om att ge Putin en fullmakt in blanco, anser Saari.
”Elimineringen av politiska valmöjligheter har genomförts stegvis genom ogenomskinliga och manipulerade politiska processer, vilseledande orwellskt doublespeak om demokratiska normer och missbruket av mjuka och hårda administrativa resurser i samband med val. Detta system flätar ihop demokratiska element, som allmänna val, medborgaraktivitet och partier, på samma gång som det eliminerar meningsfull politisk konkurrens. Om man gräver litet djupare kommer många av dessa demokratiska element att visa sig vara i viss mån illusoriska: skapandet och finansieringen av ’oppositions’partier och manipuleringen av informationen och mediabevakningen,” skriver Saari.
Efter det förra valet för fyra år sedan förekom det fortfarande en viss osäkerhet om vart Ryssland var på väg och det fanns de som trodde att Putin beklagade att den liberala oppositionen var så svag. De tvivlen har skingrats, konstaterar Saari. Putin beskrev under valkampanjen liberalerna som ”sjakaler som tigger utanför utländska ambassader” och som hoppas se det ryska samhället desorienterat och splittrat. ”De ryska vallagarna skrevs omsorgsfullt om före valet så att de liberala oppositionspartierna skulle bli permanent marginaliserade, alla oberoende kandidater skulle utestängas från duman och de som invalts i duman inte skulle kunna byta parti under sin mandatperiod. Minimiantalet röster som en kandidat behöver för att bli vald har höjts och väljaren har inte längre möjlighet att rösta ’mot alla’.”
Saari konstaterar att alla dessa åtgärder för att stärka kontrollen över duman och valen till den inte skulle ha behövts för att besegra oppositionen i detta val. Putins och elitens intresse är mer långsiktigt. ”De vill konsolidera sin makt inom systemet så att de lätt kan vinna val efter val med rutinartade administrativa åtgärder.”

Nationens ledare

kallar Putin sig nu, utan att störas av de associationer titeln ledare väcker: Der Führer, Il Duce. Det motsvarar vad det ryska folket önskar sig. Demokrati har knappast någonsin funnits i Ryssland/Sovjetunionen, inte heller under Boris Jeltsins tid som president under 90-talet, då förhållandena närmast präglades av kaos.
Det viktigaste för en stor majoritet av ryssarna är stabilitet. Och det är det som Putin spelar på. Enligt en opinionsundersökning i januari ansåg bara 37 procent att man kunde tala om demokrati i Ryssland, medan hälften av dem som svarade ansåg att Ryssland behövde demokrati. Hela 94 procent ansåg att de hade litet, mycket litet eller inget inflytande alls på det som sker i deras land och det samma ansåg 93 procent när det var fråga om deras stad eller region. Efter denna valkampanj har procentsatserna åtminstone inte minskat.
I vilken form ska då Putin utöva sitt ledarskap efter mars? Sinikukka Saari lägger fram tre alternativ, av vilka de två första går ut på att Putin blir premiärminister och presidentval utlyses, men den främsta presidentkandidaten stiger åt sidan eller den nyvalde presidenten avgår och lämnar plats för Putin. Det tredje alternativet är att Putin fortsätter som premiärminister och huvuddelen av makten överförs till honom. Detta alternativ ser Saari som det farligaste ur demokratisk synvinkel, eftersom det ytterligare skulle undergräva konstitutionens betydelse och stärka personifieringen av den politiska makten.
På kort sikt kan detta öka den politiska stabiliteten i Ryssland, men på lång sikt minskar detta den. Inte ens Putin är ju odödlig och när tiden eller orken lämnar honom befinner sig landet i en situation där inga regler gäller.

Vad gör omvärlden?

kan man fråga sig. Det är naturligtvis inte väldigt mycket omvärlden kan göra. Men den kan i alla fall avstå från att använda gammal retorik om ”gemensamma värden” mellan Europa och Ryssland eller om Rysslands ”väg mot demokrati”, anser Saari. I stället borde de europeiska staterna erkänna sitt misslyckande beträffande Ryssland och anta en fast hållning gentemot alla ryska försök till diktat. Samarbete är önskvärt, men inte på ensidigt ryska villkor. Kontakterna med ”vanliga” ryssar borde inte få bli lidande, tvärtom borde man intensifiera dem genom visumfrihet, studerande- och forskarutbye på olika nivåer, kulturutbyte o.s.v., anser Saari.
Till slut kan man citera den polskfödde Zbigniew Brzezinski, president Carterssäkerhetspolitiska rådgivare, som vid en konferens om Ukraina i USA i november förklarade att Ukraina ”inte borde tveka att lära sin yngre broder Ryssland politisk kultur”.  Han hänvisade till att Ukraina hållit flera val där man inte på förhand kunnat veta vilket resultatet skulle bli, medan det för Rysslands del inte funnits någon osäkerhet om  hur valen skulle sluta. Och det är förstås just det som man är rädd för i Kreml.