I sin nya novellsamling Din klara sol lyfter Anders Larsson fram växelverkan mellan konsten och livet.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i repliken ”Det är synd om människorna” i Strindbergs Ett drömspel. Och vad själva dramat beträffar så tycker jag att det är en sorglig milstolpe i författarens övergång från upprorsmakeri till resignation lite på samma sätt som när James Brown börjar sjunga om livet i Amerika i stället för om att vara svart och stolt. Livet är konflikt och dramat en gestaltning av livet. Vad dramat på sin höjd kan lära oss är att det kan barka riktigt åt skogen när vi försöker lösa våra konflikter, inte att vi ska låta bli att försöka lösa dem och bli mänskor som det är synd om.
I novellsamlingen Din klara solskildrar Anders Larsson skapande mänskor i en värld som inte låter sig fångas så lätt med hjälp av prognoser och andra kognitiva verktyg. Saker bara sker och mänskor kastas omkring. Den självklara vinnaren i en teckningstävling förlorar mot den fulaste tjejen i klassen, tsarens ballerina hamnar på ett hemman i Sverige, kompositören med partiturångest kör av vägen och kraschlandar Volvo Amazonen på en äng med grisar, den framgångsrika karriärpianisten känner plötsligt en svidande avund mot den glatt plinkande amatörsyrran. Överallt tycks verkligheten lägga krokben för skapandet, men ofta verkar det som om problemen ändå blir lösta till slut. Här finns trots allt en liknande förtröstan på tingens ordning eller oordning som i Johan Olof Wallins psalm ”Din klara sol går åter opp”. Okej, kanske lite mer ironiskt formulerad än hos Wallin men dock.
Det som Larsson lyfter fram är växelverkan mellan konsten och livet, de korsbefruktar varandra på de mest fantasifulla sätt. Ofta också så det gör ont i både själ och kropp. Men det finns en gräns mellan konsten och verkligheten. De smälter inte samman i en storslagen psykos, men näringsämnen utsöndras i båda riktningarna. Det som blir föremål för mer kritiska betraktelser är olika marknadsföringstrix och publikfrieri, som t.ex. att sätta små ballerinor att dansa i en björngrop eller matematiskt kyliga kompositioner. Så nånstans finns också gränser för vad som är väsentligt i konsten.
Kanske på grund av mina liknande levnadsomständigheter gillar jag uppslaget till novellen ”Deadline”, där kompositören med partiturkramp kraschar sin deadline med stil. Det är en syndigt söt fantasi när man har satt sig under press och blir ännu sötare när man minns att ”ett gott rykte öppnar alla dörrar, ett dåligt stänger den lika effektivt.” Sedan blir man tyvärr lite besviken när det fixar sig och deadlinen skjuts upp. Burnoutkänslan blir liksom snuvad på sin katharsis då ingen skitförbannad uppdragsgivare dyker upp utan bara en ursäktande Esa-Pekka från Los Angeles. Det är nästan som att låta bli att avfyra det tjechovska geväret.
Även titelnovellen är rätt rolig med tanke på vilka konsekvenser frågan om vilken färg solen har när den går upp kan få hos en pojkvasker med sinne för teckning och busfasoner. Den berättelse som däremot berör mig minst är ”Bilden av Johannes”, ett slags triangel- eller kvadratdrama med en borttynande äkta man i fokus och en drömspelsläsande sprätt bakom kameran. På frågan huruvida det är synd om mänskorna svarar han: ”Kanske […] och kanske inte.” Även om jag gillar tillägget så får jag inte riktigt nåt grepp om vilket slags drömspel som försiggår här.
Jämfört med romanen En liten man i norr tycker jag att novellformatet funkar bättre för Larsson, som kan skriva stilistiskt säkert och finurligt. Men också här har jag lite svårt att engagera mig ordentligt i personerna och deras förehavanden, ibland har jag känslan att jag betraktar dem på väldigt långt avstånd, vilket leder till att de blir lite komiska, ja, som typer man kan tycka lite synd om men inte älska eller hata.

Janco Karlsson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.