Finlandsvensk teater är personcentrerad, litteraturen om finlandsvensk scenkonst är minimal och intresset för ny finlandsvensk dramatik begränsat. Viirusboken både bekräftar och kullkastar detta.

Fältskärns berättelser, Marat, Djävulen och Gud fader, Mannen utan vingar, Woyzeck, En midsommarnattsdröm, Stalin, Att hyra en kändis, Svejk, Fadren, Don Juan, Closer, Drakarna över Helsingfors, Döbelns gränd, Populistisk skit, Familjen Bladhs barn, No return, Blue room. Alice i Underlandet, Oleanna– Upptäcker att jag sett fler uppsättningar på Viirus än på nån annan scen utanför min hemort. Tjugo stycken kommer jag till när jag går igenom produktionsregistret 1987-2007 i slutet av Viirusboken, redigerad av Jan Nåls. I snitt en föreställning i året under hela deras existens. Och jag har varit intresserad av många fler men inte hunnit fram.Viirusboken är en jubileumsbok som inte fördjupar sig i översikter, utomståendes tankar om scenens utveckling, teatersyn eller teori. Det är snack och inlägg av dem som var med, en massa bilder, sparsamt med citat från recensioner. Det är en produkt som ligger väldigt nära dem den utgår ifrån, det är deras upplevelse, så som de vill ha det.
Finlandsvensk teater är väldigt personcentrerad, litteraturen om finlandsvensk scenkonst är minimal, intresset för ny finlandsvensk dramatik begränsat. Teater Viirus historia, som den föreligger här både bekräftar och kullkastar detta.
Teatern grundades av några energiska unga män, precis färdigt utbildade, utan en tanke på att gå in i institutionerna. Tjugo år senare är Viirus på sätt och vis själv en institution, och en av grundarna är chef på hatobjektet nummer ett, Svenska Teatern. Det sista kommenteras förstås i boken, men sett i teatervärldens större perspektiv behöver den gamla nyheten inga krigsrubriker. That´s the way it goes, men nog är det lite av ödets ironi i det att Johan Storgård firar Svenskis 140-årsjubileum samtidigt som Viirus firar tjugo.

kaxigt credo

Viirusboken tjoffar rakt in i minnet av en kaxig dialog (”vi måst göra någo”) mellan Matts Långbacka och Johan Storgård. För den som tänker vidare än Viirus rekommenderas som bredvidläsning P. Paavolainens och A. Kukkonens teaterhistoria Näyttämöllä(2005), kapitlet om 1980-talet som poängterar hur scenkonstnärernas (också dansarnas) vässade yrkeskunskap, viktiga chefsbyten på teatrarna och en och annan praktskandal (t.ex. Jumalan teatteris förehavanden) skapade nya kreativa spänningar. Kolla också in Kirsikka Moring (HeSa 2.12.07) om större och mindre kursändringar på scenerna börjande med Lappo-operan och slutande med Kristian Smeds Tuntematon sotilas (där en av de intressantaste aspekterna är placeringen, på Nationalteatern!)
Vad man skulle önska Viirus i tjugoårspresent, förutom ett återbördat, sanerat Råholmen, som ju varit ett perfekt hem för teatern, är en effektiv pressavdelning, som skulle basunera ut t.ex. alla deras gästspel utrikes. Responsen på rättvist hyllade No return skymtar i boken, men sån information har en tendens att upplösas i minnet om den inte gnuggas in – så som Svenskis gnuggar in exporten av musikalen Spin.
Pärmbilden på Viirusboken är hämtad från Cezaris No return, det känns sant och representativt. Teatern har aldrig någon väg tillbaka, och Viirus linje har varit att alltid prova nytt. ”För oss har varje ny uppsättning varit ett försök att slå sönder den bild man skapat av oss utifrån föregående produktion”, sa man i början av karriären. Låter som ett eko av ett visst modernistcredo, eller hur? Varje dikt ska vara sönderrivande av…

Har allting på Viirus varit bra? Nä. Ingen levande teater är hela tiden bra. Det har också hänt att man gått in i väggen innan man kommit till skott. Den unge Arn-Henrik Blomqvists kompromisslöshet försökte emellanåt forcera urberget, det medges (av honom själv) i efterskott. Och anekdoter finns det gott om: hur man fångade råttor innan förställningarna på Råholmen, om turnéerna, privatlivet… Viirus är en samling proffs som satsar lika intensivt som amatörer, man gör allting själv.
Man gav också foten, eller rättare sagt portförbud åt Turkka, som gästade Viirus med regi av egen text, Att hyra en kändis, 1994. Paul Olin berättar hur det var att bli Turkkas slagpåse, utsökt jävligt. De flesta minns den förvirrade uppsättningens kulmination, när män i publiken fick sätta i sig lakritsremmarna som var draperade kring Marika Parkkomäkis kropp. Det var ett beräknande barbariskt sätt att gå för långt, det upphörde någonstans att vara teater. Jag känner fortfarande så när jag ser att ”lakritsbilden” följt med som illustration i bokens pressmeddelande.
Viirus levde länge upp till ryktet som ”pojkteater”. 1992 gästade Laura Jäntti Viirus, första kvinnan som bröt den långa banan av manlig regi. Maarit Ruikka, Yaba Holst, Ulrika Bengts har visat vad de gått för just på Viirus.
Grabbigheten, killarnas dominans, dyker upp emellanåt i diskussionerna. I vår teatervärld som helhet är den inte ett helt avslutat kapitel. Men, måste man säga, Viirus har i sitt pjäsval och i sin approach också låtit mansrollen ta stora risker. T.ex. iKiller Joe och i Fadren har mansrollerna genererat minst lika häftiga tolkningar av kvinnorollerna. Birthe Wingren är den man minns dem för.
Med all sin bökighet, materiella resursfattigdom, sina kriser, är Viirus (d)en teater som är lojal mot sitt uppdrag: att göra föreställningar som har betydelse för tiden, för publiken, för skådespelarna själva. Viirus har också gjort en insats för ståupp-genren i Finland genom Club Viirus, och för den nya finlandssvenska dramatiken genom Labbet, som knoppats av och blivit en självständig förening. Det förtjänar att kommas ihåg,Viirusboken permanentar minnet.
Lojaliteten syns också i att vissa skådespelare återvänt. I Caligula, som hade premiär i november, syntes bland de medverkande en veteran, Tobias Zilliacus, och tre veteranveteraner, Robert Enckell, Dick Idman och Marika Parkkomäki.

Red. Jan Nåls: Viirusboken. Söderströms, 2007.

Antin Snickars