Klichén som retorisk och stilistisk figur har, tror jag, i en värld av accellererande överproduktion av ljud och och bilder en allt centralare plats i den kulturella ekonomin. Teoretiker som Jean Baudrillard och Anton C Zijderveld har pekat på en fortsatt nerskrivning av symbolens plats i det moderna och postmoderna samhället. Enligt Baudrillard har ju allting numera förvandlats till tecken, avbilder, simulakra utan någon bas i ”verkligheten”. Avförtrollningen av världen och därmed ”ett oskadliggörande” av symbolens explosiva kraft är en tanketråd som man kan följa genom modernismens historia. Walter Benjamins tankar om en förlust av konstverkets aura i massproduktionens tidsålder, ansluter sig intimt till detta. Vår värld är avförtrollad. Vi är hänvisade till ett ändlöst kretslopp av ting, artefakter, konsumtion, säger Baudrillard. Zijderveld är mer försiktigt sociologisk i sin angreppsmetod. Han beskriver utvecklingen i termer av allt fler tecken som rör sig mot att bli ”brand” och allt mindre av symbolladdning i samhället.

Läs mera