Elmer Diktonius klassiker, Janne Kubik (1932), är en ganska dyster berättelse om vårt lands förflutna. Diktonius skrev boken under en mörk tid. Fascismen pyrde i 1930-talets Finland och detta speglar sig i berättelsen som behandlar just högerextremismen och dess bakgrund, Finlands inbördeskrig.

Ämnet är både tungt och blodigt, men i Diktonius roman skildras det med både grovkornig humor och allvarsamhet. Det här har också regissör Juha Hurme tagit fasta på och Sirius Teaterns uppsättning av Janne Kubik kan bäst karakteriseras som en tragikomisk föreställning. Hurme står för dramatiseringen och pjäsen bygger på scener ur boken, samt Hurmes egna inslag. Bland annat har han lagt till en liten ramberättelse där vi får höra att Diktonius egentligen ville bli kompositör men efter ett floppartat framträdande i Norsen 1920– valde han författarbanan istället.

Figuren Janne Kubik är en produkt av sin tid. En ombytlig pragmatisk gestalt med flera ansikten. Han är rödgardist under inbördeskriget 1918, hamnarbetare och sjåare, han livnär sig senare som både sprittråkare och hallick, och skjutsar misstänkta rödingar till den ryska gränsen. Diktonius visar att inga ideologier är heliga och att människan är lättmutad. I ena stunden är det revolutionen som gäller och i den andra ska Finland göras vitt.

Det är totalt fem skådespelare som tar sig an denna buse. Jessica Grabowsky, Markus Riuttu, Maria Ahlroth, Niklas Groundstroem och Paul Holländer spelar turvis rollen som den mångtydiga Janne. En liten fyrkantig träbricka med bokstaven ”J” ingraverad, går som en stafettpinne mellan skådespelarna. Brickan hjälper publiken att lista ut vem som för tillfället är Janne.

Att Janne spelas av flera är ett fungerande grepp och nu i efterhand kan jag faktiskt inte föreställa mig hur man på ett bättre sätt kunde förmedla denna kameleont till man.

Skådespelarinsatserna är starka, och alla ger verkligen järnet. Mest tilltalande är ändå Jessica Grabowskys tolkning av Janne. Hon tar fram både rädslan och vreden i honom, när han vintern 1918 håller vakt utanför rödgardisternas barack. ”Man borde, man skulle, egentligen borde man”, morrar machomannen som inför kriget ändå känner sig ynklig och oförstående.

Humor i språket

Hurme utnyttjar skådespelarnas resurser till fullo och då scenografin är avskalad, får människorna med kraftiga rörelser och läten agera rekvisita. Händelseförloppet är varken lugnt eller enhetligt, utan snarast hetsigt och kaotiskt. Hurme tar verkligen ut svängarna, men så är också Janne Kubik experimentell prosa som kräver en experimentell dramatisering.

Hurme förmedlar det orimliga i inbördeskriget och dess sviter, genom absurda detaljer. Nakna karlar är hästar och rödakorssystern Ellen gestaltas av Finlands karta utskuren i faner. Särskilt det senare exemplet inbjuder till tolkning. Denna Ellen föder nämligen en blodig klump till son, precis då de röda och vita drabbar samman.

Diktonius absoluta trumfkort är hans mustiga, musikaliska språk som blandar högt med lågt. Janne serverar säkra punchlines och svordomar med sin arbetarslang. ”Låna oss amatjonen!” ropar han till Martelin som ska ha en mysig stund med rödakorssystern. Diktonius svarta humor sitter i språket och Hurme förstår sig på att använda detta.

Men trots Hurmes respekt för orden, sjabblas språket bort i enstaka scener. Regin inbegriper som sagt mycket rörelse och ibland blir det för mycket av det goda. Man kan helt enkelt inte urskilja orden bland dunsar, skrik och nakna hästpojkar.

Bäst fungerar scenen från fånglägret där Janne och de andra rödgardisterna får sitta och tugga gräs efter förlusten mot de vita. Det här är en stark scen i berättelsen och Hurme framhäver den genom att göra den totalt annorlunda än resten av föreställningen. Jessica Grabowkys Janne står liten och ensam i mörkret. Janne berättar om hur lägrets yngsta intern, en tolvårig gosse, smyger sig ut i natten för att hitta något ätbart bland spyor och benrester på gården. En vit officer upptäcker pojken, ska bestraffa honom, trots böner från den lille. Han tar tag i pojkens taniga arm, lägger den över sitt eget ben, och bryter med ett knaster itu den. Avskalat och med styrka levererar Grabowsky denna obehagliga berättelse.

Krig är alltid fult

Trots yviga scener där skådespelare bokstavligen går i väggen, framgår Hurmes budskap glasklart: Krig är alltid fult och fula krig föder fula fiskar. Diktonius skulle säkerligen skriva under. Trots att Diktonius var en vänsterman blottar Janne Kubik falskheten hos båda lägren. Kritiken av kriget är lika vass som Jannes puukko.

En av de fula fiskarna i pjäsen är Jannes bror Einari Kosonen som förkroppsligar fascismen. Einari förekommer egentligen i en av Diktonius noveller, som Hurme har sammanfogat med pjäsen. Einari (Robert Kock) för en stand up-liknande monolog om sitt hat gentemot judarna på Henriksgatan och marxisterna på Broholmen, om sin kärlek till småbarn (speciellt småflickor) och om drömmen om en fabrik som tillverkar orglar och kulsprutor! Trots att Einaris monolog sticker ut en aning, bidrar den till pjäsen. Einari är ett mänskligt odjur och ett uttryck för en människobild i ett system där oliktänkare elimineras och allt har en prislapp.

Pjäsen Janne Kubik slutar i hamnen. Denna gång är Janne en strejkbrytare, gammal och tärd av sjukdom. Hans olycksaliga resa får ett abrupt slut när han faller ner i en lastlucka och dör. En brittisk hamnarbetare förargar sig över att någon kolat vippen i hans lastrum och sammanfattar det hela i en replik: ”This damned country.”

Avkomman kan ses som en symbol för en sargad nationalstat.

---

Sirius Teatern: Janne Kubik av Elmer Diktonius. Premiär 10.1.2008, spelperiod 10.1.–8.3.2008. Dramatisering och regi: Juha Hurme. Skådespelare: Maria Ahlroth, Jessica Grabowsky, Niklas Groundstroem, Paul Holländer, Robert Kock, Markus Riuttu. Scenografi och rekvisita: Markku Hernetkoski. Ljus och ljud: Tuukka Toijanniemi. Producent: Thomas Weissman.