De grupper vi upplever som ”våra” är olika närvarande under olika tider av vårt liv.

Mitt liv har varit karakteriserat av ständiga, ofta abrupta avsked av mänskor jag aldrig i livet hade velat skiljas från. Mänskor jag förlorat kontakten med.

Hrvoje flögs ut från Nairobi med ambulansflyg efter att ha blivit skjuten i Burundi, Donatella fick hjärnmalaria i Rwanda och lades på intensivvård i Washington och Jane fick en underlig amöba i Kongo-Kinshasa och lades in på tropiska kungliga sjukhuset i London. Själv stack jag från Nairobi över en natt då mitt äktenskap kraschade.

För det mesta var omständigheterna inte lika dramatiska, förstås. Det handlade helt enkelt om att folk med rörliga, globala yrken moved on till en ny stationeringsort.

När en ny kris utbröt blev många av mina vänner paradoxalt nästan glada. ”Vet du vem som är på väg?” ”Aha, han kommer också, bra!”.

Det finns de reella grupperna som definierar min fysiska omgivning idag, typ Finland, Brunakärr, Maskuvägen. Grannarna, släkten, väninnorna som det simmas med på Georgsgatan.
Jämfört med de mer vardagliga, oglamorösa gemenskaperna i Finland var gemenskaperna out there i bushen lätta. Det handlade bara om en sak: jobbet och att vi alla fanatiskt älskade våra jobb. Därav följde att vi också älskade varandra (oh well, för det mesta). Vi hade en självklar gemenskap.

Och oj, vad jag saknar de typerna efter snart åtta år tillbaka i hemlandet. Och nu har jag mirakulöst återfunnit en mängd av dem. På en höst. På Facebook.

The Economists alltid lika läsvärda årsöversikt, The World in 2008, snackar bland annat om olika typers gemenskaper. I The Rediscovery of Discretion (ungefär ”diskretionens återkomst”) skriver Andreas Kluth att vi i år kommer att omdefiniera bruket av sociala nätgemenskaper: De gamla mer eller mindre slutna tjänsterna som serverades av 1990-talets onlinejättar såsom AOL och Compuserve och även 2000-talets Facebook och MySpace kommer att söndervittra. De slutna, muromgärdade trädgårdarna öppnar sej år 2008 och blir användarnas mecka. Som ett exempel nämns Ning (grundat av bland andra Marc Andreessen som en gång var med om att bygga upp Netscape). ”The point of these networks is that they are for the users to decide”. Det är vi användare som rule!

Det är slut på att trixa med av programmerarna förutbestämda toolbox-modeller på hur den väsentliga sociala informationen ska presenteras . Det mänskliga beteendet behöver inte mera anpassa sej till teknologin. Det är teknologin som måste anpassa sej till mänskorna. Och mänskorna behöver inte mera gå med i nya nätverk med okända mänskor utan kan i stället logga in på deras existerande mänskliga nätverk och samla dem kring t.ex. gemensamma hobbyer (av någon anledning nämns yoga och babygrupper).

Enligt The Economist kommer det att vara lite som att sitta runt stenålderskokkobrasorna igen, utom att vi nu kommer att ha mycket fina redskap som överbryggar det fysiska avståndet. Bara ett uråldrigt mänskodilemma kvarstår under 2008, skriver The Economist, och det är vad vi berättar för vem och hur mycket.

Jag beslöt att kolla in vad alla dedär mänskorna jag längtar efter sysslar med nuförtiden. Jag beslöt att gå med i den så ”onyttiga och tidsödande” nätgemenskapen Facebook. Jag grundade bums ett eget socialt nätverk som jag kallar ”Echoes from around the world”.

Och hör och häpna: På under två månader hade jag 136 ansiktskompisar. Gemensamt för mina utlandsmänskor är att de alla har arbetat i Asien, Bosnien och Afrika under kriser. Det rör sej om FN-talesmän, journalister, biståndsarbetare. (Nåväl i ärlighetens namn måste jag säga att kanske 1/3 av mina ansiktspolare är finländare …)

Den ärevördige Samuel Johnson har sagt: ”Det finns vetande av två slag. Antingen vet vi själva eller också vet vi vart vi skall vända oss för att få veta.” Med utgångspunkt i The Economists text tänkte jag se om det går att förverkliga en sväng-på-kakan-grej; går det att använda ett system som uppbyggts för sociala ändamål såsom att komma i kontakt med gamla klasskompisar eller i mitt fall arbetskompisar så att det även fungerade professionellt. Jag tänkte att jag kunde slå två flugor i en smäll och med några klick skapa ett finfint nätverk av utrikeskorrar åt Ny Tid som vi alltid kan be om en kommentar av när något händer. Echoes from around the world-typerna är pålitliga, kända och besitter en unik erfarenhet som kan ge en värdefull insyn i vad som pågår out there.

Jag skickade ut en första öppen fråga: ”Vad förväntar ni er av år 2008?” Och förvånansvärt många svarade. Varsågoda, här är några:

Thant Myint-U, författare till boken The River of Lost Foot-steps: A Personal History of Burma som utkom i höst, polare från Sarajevo där han var FN-talesman: ”Sorry att detta dröjt, har så brådis, lämnade just Kathmandu och nu i Indien. Inför 2008 vill jag betona att västs policy att skära ner utvecklingsbiståndet och införa ekonomiska sanktioner är diametralt motsatt till vad Burma behöver idag; vi talar om ett land där 50 miljoner män-skor har levt 60 år i en konfliktsituation, ett land som hör till världens fattigaste och som är drabbat av en ond cirkel av krig, fattigdom och auktoritärt styre. Om regeringarna i väst på allvar vill bidra till demokrati i Burma, bör de inse att fortsatta sanktioner och en isolation från Europa och USA är precis fel väg.”

Jonathan Cavender, brittisk kameraman, polare från Goma 1994: ”Jag är i Addis för närvarande och försöker övertyga den etiopiska armén att låta mej tillbringa en månad med deras trupper i Mogadishu eller Baidoa. Det är en story som inte syns någonstans i medierna överhuvudtaget och ändå håller Somalia på att bli det största träningsområdet för bin Ladens gossar. Hoppas få tillståndet före slutet av mars. Före det försöker jag åka in med de islamska rebellerna i Darfur (jag känner president Omar al-Bashir och sheik Hassan al-Turrabi ganska bra så håll tummarna uppe för mej). Om jag hinner före ”Mog” så planerar jag att åka till de östra delarna av Kongo-Kinshasha (norra Kivu) där helvetet håller på att bryta ut p.g.a. en tutsigeneral som revolterar.”

Lara Santoro, journalistkompis från Afrika och författare till boken Mercy, en Afrikaroman från i höstas: ”Hej Nina, jag vill prata om Kenya. För mej handlar det om en man – Raila, och ifall han är villig att kompromissa på samma sätt som förra gången: pengar i utbyte för makt. Så länge som kikuyurösterna är splittrade och de mindre etniska grupperna inte går samman är Raila top dog. Förra gången lyckades Kibaki få honom att vara tyst genom att göra honom till minister (Ministry for Public Works) – resultatet var att Raila blev otroligt rik. Nu när han är rik är det ju svårare att erbjuda honom något lockande! Mannen kan sätta Kenya i brand. Ett ord från honom. Ett enda ord …”

Vem har sagt att Facebook är a waste of time? I for one kommer att fortsätta använda den boken nyttigt år 2008. Se bara på alla vettiga ansikten jag hittat! Och mera finns det på sidan invid.

är journalist och biståndsarbetare. Hon bor i Brunakärr i Helsingfors tillsammans med sambon Marko, dottern Chloé, tio år och sonen Max, tre år. Till familjen hör också Sötnos och Lillnos, två Heliga Birma-katter samt hundvalpen Tim.

PS Kära läsare skriv gärna till Ny Tid eller direkt till mej

[email protected] med pertinenta frågor så skickar jag dem bums till våra erfarna, renommerade utrikeskorrar för informerade svar!

Echoes from around the world-typerna är pålitliga, kända och besitter en unik erfarenhet som kan ge en värdefull insyn i vad som pågår out there.