Regnet trummar mot taket. Luften är fuktig och värmen låter vänta på sig. Medan mamma tänder brasan i stora rummet, släpar vi ner madrasser och täcken från vinden, breder ut en mjuk matta över golvet. Kusiner och syskon, vänner på sommarbesök, vi blir många som bökar och trängs om utrymmet. På ett gulnat fotografi är vi elva barn med pepparkaksarmar och -ben som ligger kors och tvärs mellan knöliga täcken och kuddar. Mamma sitter uppflugen i soffan med katten i famnen. Nu sprakar brasan, imman lägger sig över fönstren, snart är det dags … ännu en förargad grymtning, en vass armbåge i ryggen aj … tyst! sluta bråka … för nununu börjar det.

Scheherezades tusen nätter. Vi glider iväg och färdas med ordströmmen, rummet fylls av främmande dofter, aningar av mysk och myrra (bara smaka på orden), ur den brunsträva filten växer det fram nya orientaliska mönster och kuddens örngott förvandlas till siden mot våra blossande kinder.

Måtte det aldrig ta slut! Måtte regnet aldrig stillna, elden aldrig slockna, måtte mormor fylla petroleumlampan så vi kan fortsätta högläsningen tills benen domnat och mörkret krupit in i rummet som den sista objudna gästen.

Många långa regndagar och kvällar förflöt under en växlande ordmantel av varierande författare. Vi behövde inga garderober för att färdas till Narnia och egentligen är det bättre att vara lite hungrig för att känna smaken av den kladdiga kolan som Vita häxan lurar i Edmund. Oliver Twist, Huckleberry Finn, Laura på prärien, Skorpan och Jonatan blev våra vänner för resten av livet. De kommer att följa med oss lika starka, rädda, modiga, våghalsiga eller envisa ännu den dagen åren pudrat såväl oss som bokryggarna med tidens gråa päls.  Så länge en historia har lyssnare så har den inget slut.

I dag är det jag som är mamma med böcker och katter och brasa att vakta. Mest blir det sommarläsning eller en bok som jagar bort snuv- och hostvirus. Det händer att jag lånar färdigtlästa kasettböcker eller cd:n som jag lyssnar på då jag lagar mat men det är ändå inte detsamma som att dela en berättelse. Att läsa högt är som att resa, det enda som behövs som biljett är tid och lite tystnad. Goda böcker råder det ingen brist på, det är tiden som har en benägenhet att rymma iväg från oss.

Men till all lycka existerar inte teven på sommaren. Ett av mina finaste minnen från senaste juli är ljudet av regntunnorna som redan andra dygnet svämmade över under Potters avslutande äventyr. En maratonläsning på engelska som varade veckan ut och där tre generationer varvade att läsa högt för varandra mellan svamprensning, spagettikok och braständning.

Vi närmar oss slutet på historien … Det hörs flera meningar på förhand när mamma är på väg att sluta. Vi har lärt oss att tyda varningsklockorna i hennes röst och innan sista ordet svingas ut i den mättade hetluften, innan mamma hinner lägga ifrån sig boken så ropar vi med en mun. Vi ropar högt i förtvivlan och bönar, tigger, lovar göra vadsomhelst vadsomhelst bara vi får höra lite till … bara ett kapitel … bara en sida … bara de tre första meningarna i följande kapitel. Mamma suckar lätt men låter sig bevekas. Hon lägger på ännu en vedklabb i den falnande elden, stryker handen över kattens silkespäls och slår upp boken … bara lite lite till.