I 360 dagar går det bra. Ensam kvinna med två hundar är en lyckad modell (eller nåja, ibland när vi är ute dyker nån oväntad upp bakom buskarna som tycker annorlunda. Men vi försöker!). Men sen kommer dom övriga fem dagarna när den plötsligt inte duger alls: Vi är ingen riktig familj. Inte en sån som bakar, och klär granar, och skriver rim, och önskar varandra god jul. Jag har försökt lösa det (bjuda på julmiddag, resa bort, fira med släktingar, hoppa över) men aldrig blir det bra. Alltid slutar det med att jag är ensam hemma i ett tomt hem (eftersom hundarna inte längre räknas) och att jag med en filt över öronen gräver ner mig i soffan som jag aldrig mera vill stiga upp ur. Alltid.

Då läser jag böcker, och i år läste jag två.

Den första var Susan Faludis helt briljanta The Terror Dream, en analys över vad som hände med USA efter terrorattackerna 2001. Den är lysande men gör ingenting för att muntra upp en redan nedstämd mänska. Den beklämmande slutsatsen är att feminism och jämlikhet är ett privilegium och en lyx, nånting man kan (få) hålla på med då tiderna är goda. Men när nationen är hotad ska män vara män och kvinnor kvinnor. Män ska vara hjältar och kvinnorna offer. Män ska utföra hjältedåd och beskydda och kvinnorna ska föda mera barn och beskyddas. Familjen ska gå före karriären, ogifta ska gifta sig och barn ska födas som aldrig förr. Och är det inte så, ja – då skriver man om verkligheten så att det blir så.

Det mest skrämmande med boken är att de nya/gamla värderingarna inte kom som en order uppifrån av en maktgalen despot, utan att det var som om alla tidningshus och alla tevestationer samtidigt och överallt drabbades av samma kollektiva bakslag. Som en naturlag. Eller en upprepning av en gammal myt. Enligt Faludi bestod inte heller nybyggda vilda västern av manliga hjältar och kvinnliga offer. Också då behövdes propaganda och omskrivning för att forma myten. Och hon säger att det är en modell amerikanerna tar till varje gång de hotas på egen mark.

Eller – en ännu mera skrämmande tanke är kanske den att amerikanernas attityder nu är närmare terroristernas världssyn än innan terrordåden?

Den andra boken jag läste heter Hundra och en hundar och sluta inte läsa här fast du drabbas av misstanken att det är boken bakom Disneyfilmen 101 dalmatiner. Den här boken är nämligen en pärla! Och queer.

Den börjar när huvudpersonerna redan funnit varandra och ska flytta ihop. Dom har bara ett problem, och det är att båda har en egen “nanny” och de behöver inte två. Men dom rådiga Nanny Cook och Nanny Butler har en lösning: Dom omskolar sig till just kokerska och hovmästare. Och när paret kommer hem från sin bröllopsresa väntar det nya huset och de nyutbildade betjänterna, Cook i kokerskeuniform och Butler i välpressad hovmästarkostym. När paret lite stillsamt undrar om inte Butler hellre vill ha en nätt svart klänning med spetsförkläde kompromissar hon genom att ta ett litet förkläde på sina pressvecksbyxor. Och damerna bor tillsammans nånstans i köksregionerna.

Men inte nog med det, också hundarna har en alternativ familjemodell. När tiken föder tretton valpar anser den Förträffliga Veterinären (han kallas så) att det behövs en fostermor. En tik som förlorat sina valpar kommer till undsättning och mänskorna som tror att mammorna måste hållas skilt, delar på valparna och har dom i olika rum. Men hanhunden vet ju att det inte stämmer och öppnar dörrarna mellan rummen, valparna blandas glatt ihop och tikarna har ju så klart ingenting mot varandra. Så lever dom vidare, en pappa och två mammor.
Tänk att Disney lämnade bort just dehär detaljerna?!