Låt oss börja med den ovanliga pjästiteln, Vittra, i det engelska originalet Wit. Det handlar om kvickhet, spiritualitet, intellekt men på svenska förbinds ordet här dessutom med kroppens sönderfall, och med litteratur. Handlingen rör sig kring professorn i engelsk sextonhundratalslitteratur, Vivian Bearing, 50. Hon diagnosticeras med långt framskriden äggstockscancer och genomgår plågsamma behandlingar under en period på åtta månader. Vi ser henne på kliniken, med olika minnesblickar bakåt i tiden. Hon är ensam, utan familj och vänner. Hon har helt gått upp i sin forskning som koncentrerar sig på texter av John Donne. Det hon beundrar hos honom är just kvickheten, skarpsinnet.

I programbladet talas det mycket om döden som tema, men döden framstår snarare som pjäsens drivkraft, frågeställandet som är förbundet med lidandet i sjukdomen. Vivian vaknar till insikt om att det skarpsinniga briljerandet är ganska långt från människorna, från vad människor betyder för varandra och från att se lidandet, i alla bemärkelser. Det handlar om ett etiskt uppvaknande till enkelhet i stället för att gömma sig bakom ytlig komplexitet i syfte att väcka beundran. Samtidigt finns här en kritik mot både den litteraturvetenskapliga och den medicinska forskningens människosyn. Men allt det här är en medhårs tolkning – i pjäsen finns många andra tankeväckande frågor som tål att diskuteras.

Strålande spel

Låt mig först säga att själva genomförandet är utmärkt, och publiken berörs utan tvekan starkt av flera scener. Sådana är till exempel scenen där vi ser Vivian som barn fiskande och läsande tillsammans med sin pappa, ömsint spelad av Niklas Åkerfelt eller scenen där sköterskan Susie, Birthe Wingren, med omtanke smörjer in den sjuka Vivians händer med hudkräm.

Skådespelararbetet är strålande genom hela pjäsen och Hellen Willberg i huvudrollen visar att hon övertygande kan gestalta också en allvarsam roll som har ironiska undertoner. Regissören Ulrika Bengts kommer med flera intressanta lösningar, som till exempel räddningsscenen i slow motion. Scenografin av Erik Salvesen är enkel och stilfull i mörklila sammet och mörkt glas med intressanta ljusreflexer. Alldeles i början visas fem stora röntgenbilder av höft- och bäckenbenen, vilket ger ett slags styrning åt föreställningen.

Det som leder till mer undersökande frågeställningar kring pjäsen är det faktum att Vivian Bearing är en synnerligen irriterande karaktär som uppvisar drag typiska för en hel del forskare i humaniora (men andra också). Hon tycks faktiskt helt sakna positiva egenskaper, undantaget ironin som är avsedd att vara underhållande. Hennes utveckling under pjäsen är det också lite si och så med – alla svar som finns här är egentligen återvändsgränder, vilket tvingar åskådaren att tänka efter själv, men regin ger få hänvisningar.

En sonett av John Donne, ”Om giftigt salt”, lyfts fram men granskas på ett ytligt och tekniskt sätt av Vivian. För mig dröjer det länge innan någon mening uppenbarar sig och detta först när jag märker att läsaren förutsätts inta det religiösa perspektivet.

Några rader om döden av Donne diskuteras också i pjäsen, men ganska kortfattat. Publiken blir därför ställd inför frågor om lidande och död i förhållande till religion: Döden betyder något annat för en kristet troende än för en ateist.

Man kan till och med säga att religionen här ter sig som ett slags skydd mot dödsskräck och upplevelser av lidande, men Vivian blir nog kvar under det skyddet. Den barnbok som professor Ashford i slutet läser för Vivian handlar fortfarande om ett skyddande modersberoende i stället för frigörelse. Vivian avstår från att höra något av Donne läsas och tar därmed avstånd från det komplicerande skarpsinnet, men stora delar av problematiken kvarstår ändå.

Yta av ordakrobatik

En annan motsättning i pjäsen uppstår mellan den egoistiska, högmodiga och osociala Vivian och den empatiska, sociala och lågmälda sköterskan Susie. Det verkar som om Susie är tänkt att stå för det goda och rätta förhållningssättet i förhållande till Vivians hårda karriärinriktning. Den kontrasteringen skapar ändå snarare frågor.

Här uppstår också en feministisk problematik: Könsmaktsordningen gör det svårt för kvinnor att erkännas och erkänna sig själva som intellektuellt aktiva och betydelsefulla. Vivians forskning framstår som meningslös därför att hon har förbigått det perspektiv Susie står för. Men snarare än att välja mellan de här två perspektiven finns lösningen i en sammansmältning av dem.

En liknande frågeställning finns i den forskningskritik som presenteras. Litteraturvetenskapens och medicinens forskningsetiska problem är här faktiskt gemensamma, vilket är intressant. Den unga läkaren Jason Posner, i Patrick Henriksens skepnad, visar oss kylan och karriärfokuseringen som tvärvetenskaplig attityd, ibland något överdrivet framställt, men ironiskt. Men läkarna här är riktigt omtänksamma i jämförelse med verklighetens vårdhelveten.

De frågor som är verkligt intressanta i pjäsen döljs under en yta av gullighet. Allt det som handlar om att beundra framgång, bildning och ordakrobatik gör det svårare att få syn på grymhet och lidande. Detta är både pjäsens och Vivians problem, tydligt uttryckt i den stora guldram som omger sonetten av Donne på scenen. Man kan anta att ledningen för Svenska teatern har sett det som en målsättning att publiken ska låta sig bländas.

---

Vittra. Premiär på Svenska teaterns Mini-scen 17.1.2008. Manus: Margaret Edson. Regi: Ulrika Bengts. Scenografi: Erik Salvesen. I rollerna: Hellen Willberg, Niklas Åkerfelt, Patrick Henriksen, Birthe Wingren, Göran Schauman, Fanny Enberg, Kira-Emmi Pohtokari, Mia Portin, Jannice Sirkka.

Professor Ashford (Göran Shauman) läser för sin forna student Vivian Bearing (Hellen Willberg) i pjäsen Vittra.