Någon gång i början av 1980-talet läste jag Ensio A. Mattilas (1912–1991) romanmanus Farväl till Pjotr i original, flera hundra sidor, på hans begäran. Någon förlagsanställd hade bett honom vända sig till mig i hopp om språkgranskning. Det smärtade mig, men jag kunde inte åta mig det tidskrävande arbetet.

Sedan dess har romanen vandrat mellan mångas händer, många fann det, i likhet med mig, både berörande och intressant, men ännu vid hans död var det opublicerat. Till slut hamnade det hos Margherita Zilliacus, som förkortat, redigerat och språkgranskat den självbiografiska romanen, som nu utkommit i två delar. Första delen, Fattigfälla och tröstestenar förelåg redan 2005. Nu på senhösten publicerades den andra delen, Vägen ut. Vardera går på cirka 200 sidor.

Mattila hade bara fyra år i (svensk) folkskola bakom sig och skulle väl i dag kallas halvspråkig, men hade en uppenbar berättarglädje, ypperlig iakttagelseförmåga, gott minne, fantasi, burlesk humor och sinne för dramatik.

Död och fattigdom

Romanens första del börjar år 1918 i Tvärminne, där Ensio A. Mattila, i romanen kallad Matti Merilä, växte upp som yngsta barnet i en stor familj, där fadern, född i Karelen, var verkmästare vid tegelbruket. Läsaren får på första sidan ta del av hur fadern blir misshandlad av de röda för att han inte kan uppge var bruksdirektören uppehåller sig.

I slutet av första delen berättar Mattila om hur hans far misshandlas till döds, utmärglad på Sveaborg, för en brödbits skull. Däremellan handlar det om hur den faderlösa familjen lever i yttersta fattigdom och misär. Modern får inte arbete på bruket med motiveringen att hon saknar skräppor mellan benen. Motiveringen ges av den nya verkmästaren, finskspråkig liksom hans föregångare.

Det är nu den lille Matti får höra glåporden finntupp, rödingsunge och fattighjon, fast någon fattighjälp fick familjen inte, om inte det ynkliga, fuktiga och mörka lilla kyffet den anvisas att bo i, ska kallas det. Matti är nära att dö i spanska sjukan.

Matti är mobbad i byn, hela familjen är det. Matti finner en vän, den ryske Pjotr, officersson från S:t Petersburg, i Finland på flykt undan bolsjevikerna. Pjotr och hans familj flyttar till Mattis stora sorg till Helsingfors.

Springpojke och dräng

I bokens andra del berättar Mattila om Mattis ungdom i Helsingfors, i ett aldrig förlorat hopp om att återse Pjotr. Han bor hos sin stränga moster i ett litet rum på Lappviksgatan, får jobb som springpojke. Av någon underlig anledning och utan förklaringar kastar mostern ut honom en kväll, ut på gatan.

För dyra pengar hittar han så småningom logi, får sängplats, men bara sängplats och förbud att vistas i lägenheten innan natten. Hyresvärdinnan bedriver uppenbart bordellverksamhet. Han får också sparken från sitt andra jobb som springbud, för att han inte är tillräckligt välklädd. Då, liksom nu, var det en skam att vara fattig.

Efter en rätt hård tid som dräng hos sin försupna farbror någonstans i Karelen, där han blir konfirmerad, blir han sjöman. Han arbetar på sjön tills han blir inkallad. Han deltar i båda krigen. Erfarenheterna vid fronten är traumatiserande liksom i stort sett hela Mattis liv. Romanen slutar med krigets slut, då Matti får återvända till sin älskade Pörröpää.

Eget, mustigt språk

Pojken Matti omtalas som slagfärdig. Det var säkert också Ensio A. Mattila. Han hade ett helt eget, mustigt språk, också bildspråk, som kommer till uttryck i den nu tvådelade romanen, särskilt i dialogerna. I en del scener är han lyrisk.

Tyvärr, med sorg får man konstatera, finns här fortfarande språkliga konstigheter, som med lätthet kunde ha putsats bort, ord som beprövelser (där borde ha stått prövningar), lantsorts pojke och sammansvorna.

Många, alltför många sammansatta ord har blivit två ord, som in klämda i stället för inklämda. Ibland har mellanslagen mellan orden tappats bort (”skrattadealltkändes”), bokstäver saknas mitt i ett ord, där det uppstått en lucka (efter äkningar, morgon odnaden, glädje öst). Citationstecken används ofta i onödan, till exempel ord som kartotek och sutenör kräver inga sådana. Därtill är det litet si och så med interpunkteringen. Meningar avslutas med både punkt och frågetecken, kommatecken saknas där de med nödvändighet borde finnas.

Antingen har språkgranskningen skett slarvigt eller korrekturläsningen oförlåtligt uselt. Det är synd, felen är irriterande många, särskilt i andra delen. Jag måste påtala det trots min stora glädje över att Mattilas erfarenheter, livfullt och gripande skildrade, äntligen finns i bokform.

Böckerna rekommenderar jag ändå, bland annat för hur mycket och klokt den har att säga om de decennier då Finland öppet var ett klassamhälle.