Mellan Jörn Donners första dokumentärfilm, kortfilmen Morgon i staden, och hans senaste, I min fars fotspår, ligger 52 år. Under denna tid har Donner regisserat en provokativ milstolpe som Perkele! Bilder från Finland (1971) och lågmålda essäfilmer som Nio sätt att närma sig Helsingfors (1982). Han har producerat andras dokumentärer och på alla tänkbara sätt hjälpt yngre kolleger, däribland Pirjo Honkasalo, ta sig in i filmvärlden. I år tilldelas han Apollopriset, DocPoint-festivalens hedersbetygelse för en särkild insats för den finländska dokumentärfilmen.
Den flytande gränsen mellan fakta och fiktion är temat för årets DocPoint. Upplever du i ditt filmskapande att uppdelningen mellan genrerna är enkel och klar?

– Nog handlar det ju om en line drawn in water. I spelfilmer finns dokumentära element av olika slag. Men dokumentärfilm som jag ser det är inte en konstruktion, utan en verklighet man försöker beskriva, inte regissera.

Inom filmetablissemanget är den uppfattningen inte allenarådande. När Donner sökte stöd för I min fars fotspår stötte han på patrull.

– På Filmstiftelsen påträffade jag en ung dam – som visserligen var jurist och ingenting visste om film – som frågade: ”Var är manuskriptet?” Då förstod jag att de numera kräver att folk skriver ihop fullkomligt fiktiva manuskript för dokumentärfilmer. Men det är verkligheten som styr inspelningen av en dokumentär.

Donner medger ändå att någon princip måste följas vid sållningen i ansökningar om produktionsstöd.

– Manuskravet är dåligt. Men alla bedömningsgrunder är dåliga.

Den glömda vardagen

Någonting Donner anser dagens filmare i betydligt högre grad borde åta sig är dokumentation av vardagen:

– Vi sitter vid en gata i Helsingfors, ser människor och bilar dra förbi. Inte behöver vi täcka det här, tänker vi, för teven gör allt. Men det enda teven sysslar med är nyheter! Ingen bryr sig om vardagen. Tänk på det förgångnas fotografer, till exempel på Signe Brander. Hennes lysande Helsingforsbilder ges idag ut i flera upplagor. Och vad är hennes Helsingforsbilder? Bilder av gator och hus! Det är ingen som filmar dem idag.

– Inget filmarkiv, ingen tevekanal, ingen filmstiftelse är intresserad av att dokumentera den vardagliga verkligheten. Om 50 år vet folk inte hur det såg ut idag: de har bara nyhetsbilder! Och jag kan inte göra allt. Fast jag skulle vilja.

Samhällskritik

Donner har länge önskat göra en film om händelserna under en enda dag.

– Att fånga ögonblicket! Tänk dig fyrtio fotografer som filmar Helsingfors under en viss timme. Det kanske inte händer någonting, men då är ju det intressant!

Det var också den ursprungliga tanken bakom Perkele! Bilder från Finland: att filma Finland under en valdag.

Men hur får man ihop fyrtio team?

Som det blev är Perkele! uppbyggd av intervjuer gjorda på olika håll i Finland under åren 1970 och 1971, en tid då folk strömmade från landsbygden till städerna, och till Sverige. Såväl arbetslösa romer som flickor i modellskola, skådespelare som politiker får sin plats i filmen. Den alltjämt provokativa helheten ackompanjeras av Jarkko Laines kraftfulla, finurliga sångtexter, tonsatta av M.A. Numminen.

– Den samhällskritiska attityden i filmen härstammar från mig. Alla sånger är på sitt sätt först skrivna av mig i prosaform.

Filmen inleds med en deklaration: ”Vi motsätter oss ett hemligt samhälle. Vi försvarar låginkomsttagare och glesbygdens invånare. Vi vill att alla finländare ges likadana utgångspunkter.” Men att filmen skulle ha några uttalade förslag till politisk utveckling förnekar Donner:

– Det är närmast anarkism det är fråga om. Något konstruktivt politiskt program skulle jag inte tala om.

Uttalade program är heller inte nödvändiga:

– I Perkele! är det mycket som visas helt kommentarlöst. Till exempel den underbara intervjun med Sinisalo – det säger ju sig självt att det är rena rama galenskapen han sysslar med, inte behöver man kommentera det! Eller det högtidliga finska samhället med medaljerna till Kekkonen, det officiella samhället. Det är jag fortfarande en lika stor motståndare till.

Själslig hälsa

I Tre samtal med Bergman (1975) ställer du Ingmar Bergman frågan: ”Om man inte kan ändra på världen med teater eller film, varför håller man på?” Tror du idag man kan ändra på världen med film?

– Nej, jag tror inte det. Till en del kan man bidra till att ändra på världen genom lagstiftning, genom politiskt arbete. Annars är det teknologiska och ekonomiska förändringar som styr. Man ska inte överdriva konstens betydelse.

Varför håller du på?

– Jag håller på för min egen skull. För min egen själsliga hälsas skull.

Den som ämnar skriva mer djupgående om Donners filmkarriär, ställs inför en sann utmaning. Donner anser nämligen att skribenten isåfall borde sätta sig in i hela hans arbete, som ju sträcker sig över de flesta gränser. Som exempel nämner han att Perkele! föregicks av Nya boken om vårt land (1967) och följdes av Sverigeboken (1973). Och Nio sätt att närma sig Helsingfors tillkom i det spänningsfält som uppstod när han 1982 slutligen återvände från Stockholm till Helsingfors.

– Det finns ett organiskt samband mellan böcker och film. Det finns också ett organiskt samband mellan böcker, film och politik. Ytterligare komplicerat blir det av att jag varit och alltjämt är verksam som journalist. Allt hänger ihop, på ett eller annat sätt.

---

Utställningen Donner 75 med filmaffisher, foton etc. på Åbo Akademis bibliotek 1.2 – 31.3.2008.