Det har inte varit roligt att vara finlandssvensk de senaste veckorna. De minst sagt behövliga fonddiskussionerna har mötts av en mur av tystnad (skingrad av några naiva/låtsat naiva undantag) och FST-talkshowen var som en parodi-i-misstag utan medvetenhet eller humor. En unket provinsiell enfald verkar plötsligt häfta vid en som handsvett. Att då på den finska kulturens allra yppersta institution se Kristian Smeds Okänd soldat känns både som en lättnad och livsnödvändigt (Johan Storgård, läser du? Detta är vad institutionsteater ska använda sina resurser till: tänka om, tänka stort och ta konstnärliga risker). Tack gode gud för två språk, två kulturer. Den samhälleliga teatern är tillbaka, with a vengeance.
Innan kunde det förstås förefalla skrattretande att det ännu tycks finnas exakt en berättelse i republiken Finland och att publiken flockas just till denna bekanta historia, men undviker allt nytt och utmanande. Men sen beger man sig till Kansallisteatteri, fullsatt till sista plats och jag säger bara: ser ni en enda teaterföreställning under år 2008 så se den.
Kristian Smeds stöter till rakt i hjärtat. Finland är byggt på romantisering av våld, på att alla (fortfarande) upprätthåller mytologin om det nödvändiga kriget, hjältemodet och dödandet t.o.m. långt in i fortsättningskrigets grumliga vatten. ”Vi hade inget val” är än idag varje regerings favoritargument. Nationen Finland är dränkt i blod. Därav skotten mot makthavarna på slutet. Vapnen har aldrig lagts ner. Tvärtom glorifierar/tiger hela eliten över 35 år – detta är också en generationspjäs.
Det var vår smala (och äckligt egoistiska) lycka att vi förlorade kriget, för därmed har vi kunnat avsäga oss allt ansvar och odla en stum heroism och en sjuk mansroll. Smeds pacifistiska tolkning visar hur allas våra älskade soldater Rokka, Koskela, Rahikainen, Lehto & gänget dött och dödat i onödan – skickades i döden av sitt befäl och dödade själv ryssar som intet ont gjort. I den situationen hade de kanske inget annat val – men hur är det möjligt att den här myten har fått existera oemotsagd så länge? Varför har ingen talat om skuld, skam och ansvar? Och vad ska vi idag göra med myten, som dinglar likt en kvarnsten kring nationens hals? Annat än vältra oss i rysshat och -skräck (slå sönder en Lada på Mannerheimvägen) och hjärndöd patriotism (ihanaa, leijonat, ihanaa!). Israel är ju byggt på liknande myter om det-utvalda-folket och att nobelt-stupa-till-sista-man, och alla kan se hur fredligt det går att leva i de ruinerna.
Men detta är lätt att skriva – svårt att på teater få en publik att uppleva det. Smeds är en av våra ledande teaterarbetare för att han pressar gränserna. Publiken identifierar sig så lätt med dessa finska män de känt sedan barnsben – deras ömsinta fyllor, kamratskap, mod – och först i andra akten kommer svängningen, pang. Smeds nöjer sig inte med att ge en skarpsinnig intellektuell analys, inte ett ord för dess egen skull. Han engagerar publiken och närmar berättelsen till dem till varje pris: videofilmning (av publiken och skådisarna i närbild), parodier på reality-tv, musik från The Love Boat, ishockeymatcher, att dra upp folk på scen, den gamla favoriten män i kvinnokläder. Märkligt väl passar alla de här medlen ihop med Smeds främsta briljans: att skildra företeelser i metaforer som konkret kan utföras på en scen (en Turkka har existensberättigande om så bara för att finsk teater skulle hitta till det här fysiska men poetiska uttrycket).
Stjäl, tigg eller köa för att få tag i en biljett – det är en evighet sedan så levande och angelägen teater visades hos oss.

Sara Ehnholm Hielm

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.