Slutresultatet från klimatmötet på Bali förde oss ett steg vidare i kampen mot tiden. En sak tycks ändå deltagarna ha missat. Om vi en gång gräver upp stenkolen och pumpar upp oljan ur jorden kommer den nödvändigtvis också att användas. De stora stenkolshögarna vid Helsingfors kraftverk är inte prydnader för att göra den finska vintern ännu lite gråare – utan högar av bränsle, ständigt i bruk.

Även om klimatdebatten mellan skeptiker och oroade börjar vara förbi verkar diskussionen om vettiga lösningar på problemet vara litet vriden. I Finland sitter vi och funderar på hur vi skulle kunna minska på vårt energibruk. Ändå borde Finland i ett globalt perspektiv förminska sina koldioxidutsläpp med långt över 90 procent före år 2050, om vi fördelar kvoten jämnt mellan världens då uppskattningsvis 8–9 miljarder människor. Utsläppen från Finlands energiproduktion år 2004 utgjorde tjugofalt hela vår egen kvot år 2050.

Tvång att använda energisnåla lampor, personliga utsläppskvoter samt intensifierad kampanj överallt för Släck ljusen och låt inte apparaterna där hemma stå på stand-by verkar vara det mest påhittiga hittills. Allt välbehövligt, fast långt ifrån tillräckligt, på längre sikt.

För att skissa ett scenario för framtiden: enligt vad Balimötet ritade upp antar vi att utsläppen från industrin går att strama åt lite till, och därigenom får utsläppskvoterna ett riktigt pris. Fortfarande grävs och pumpas samma mängd fossila bränslen upp som förut. Nu går dessa inte längre att använda inom industrin i samma utsträckning, åtminstone inte i västvärlden där avtalet är bindande. Dessa bränslen kan nu utnyttjas för ökande privatbilism, (eller bara i länder som inte har strama utsläppskvoter) i vilket fall utsläppen inte räknas in i Kyoto-avtalets kvoter vare sig nu eller i en närstående framtid. Utsläppen minskar alltså knappast betydligt.

Redan nu finns ju tekniken för att göra om stenkol till olja. Det gäller alltså inte heller att tro att den sinande oljan skulle rädda oss undan klimatkatastrofen. När världens oljeproduktion inte längre kan ökas i takt med efterfrågan, kommer priset att gå upp och oljan delvis att ersättas av olja producerad av stenkol. Kolbaserade flytande bränslen blir lönsamma – men knappast för vårt enda gemensamma klimat.

För att göra ekvationen ännu mer klimatpolitiskt lyckad har EU bevarat kolindustrins rätt till brett utbetalda offentliga nationella understöd, åtminstone ända upp till 2010. Det verkar som om vårt kollektiva ”lamporna bort -initiativ i praktiken är bortkastat, så länge klimatförhandlingarna inte tar itu med problemets kärna, utbudet av billiga fossila bränslen. Ju mer det grävs upp, desto billigare är det. Klimatförhandlingarna skulle klara av minskningen av utsläpp bara ifall alla näringsgrenar och alla länder skulle inkluderas – en utopi på kort sikt.

Som George Monbiot skriver kan vi i dessa ödesdigra dagar därför bara hjälpas av en revolutionär teknik. Och han erbjuder en teknik som inte kräver vare sig patent, varumärken eller dyr teknik. Tekniken ges faktiskt ut helt gratis. Tekniken är verkligen revolutionär och orsakar redan konfunderade reaktioner bland forskare. Den är effektiv och kan tas i bruk genast, och kan faktiskt ge oss en snabb minskning av utsläppen, för att motverka en katastrofal global uppvärmning av klimatet. Tekniken heter … att lämna kvar stenkolen i marken. Att aggressivt beskatta kolgruvorna globalt istället för att stöda dem med skattepengar verkar både rättvist och lyckat.