Lonely Planets Vietnamguide införskaffas och vi läser in oss på vad man måste och ska se i Saigon. Några dagar före avfärden växlar vi in vietnamesisk valuta. Enligt resehandboken har den vietnamesiska dongen länge turats med den zimbabwiska dollarn om att vara världens lägst värderade valuta – nu tycks den i alla fall vara värd dubbelt så mycket som zimbabwedollarn – det går utför för Mugabes ekonomi. För de 300 singaporianska dollar (150 e) som jag tänker ska räcka för en veckas vistelse i Saigon får jag i alla fall nästan tre miljoner dong. Man känner sig nästan rik en stund – och stoppar ner miljonerna i pengabältet man införskaffat p.g.a. reseguidens varningar för ficktjuvar och rånare.

Flygtiden till Saigon är bara ett par timmar. Taxin till hotellet tar en dryg halvtimme. Redan i taxin börjar det verka som om drömmen om en fridfull jul inte hade varit speciellt realistisk – juldekorationer, julgranar, julgirlander, jultomtar skymtar här och där i vimlet – och då är det fortfarande några dar till julafton.

Efter uppackning och installering på hotellet är det fortfarande ljust och under en liten tur runt kvarteret besannas farhågorna – i denna buddhistiska stad är det kommersialismen som gäller – här pågår julkommers för hela slanten. Och vad buddhismen beträffar så är visserligen buddhisterna den största religiösa gruppen, följd av katoliker, men tillsammans utgör de bara 16 procent av befolkningen – över 80 procent är konfessionslösa, enligt den officiella statistiken alltså. Och åtminstone ett intresse gemensamt med kineserna tycks vietnameserna ha – att tjäna pengar.

I denna stad med sju miljoner invånare finns det fyra miljoner motorcyklar. Man ser hela familjer på en och samma cykel, rekordet var tre vuxna och två barn. Att korsa gatan är en konst – och en viljeakt. Väntar man på en lucka i trafikströmmen får man vänta länge. Så det är bara att fatta beslutet och sen börja gå, rakt och i jämn hastighet, och förlita sig på att motorcyklarna väjer i sista sekunden och passerar framför eller bakom, ofta inte på mer än en halvmeters avstånd.

Krigets ärr syns fortfarande. Tiggarna – en del kanske krigsveteraner – är legio och ofta saknar de ett ben, eller båda. Krigsmuseet har en samling av amerikansk krigsmateriel och fotoreportage från båda sidorna. Tunnlarna kring stan förblev obesedda – en kvinnlig kollega, betydligt mindre än jag, hade berättat att hon fått klaustrofobi i de ställvis bara 1.2 m höga och mörka gångarna.

Ärren syns för övrigt på den andra sidan också, t.o.m. elektroniskt – CIA:s World Factbook som är en utmärkt första databas om världens alla stater, nämner nog Frankrikes ockupation av och militära nederlag i Vietnam men nämner USA:s dito endast indirekt! Men reminiscenser från den gamla goda tiden får man ju – Tricont och FNL-demonstrationerna i Espen.

Ingen julfrid nej – men ytterst vänliga människor. Och en ytterst intressant och alldeles tillräckligt trygg stad. Den anspåkslösa resekassan räckte mer än väl – inklusive anspråkslös shopping. Och pengabältet förblev oanvänt.