Stickan har slocknat

av Bengt Berg

Det snöar på den snö som föll igår, allt är nu vinterbonat. Bara domherrens röda bröst bryter mot den svartvita skalan. Snart dags att ta ner adventsstjärnorna. Oupplysta går vi mot ljusare tider. Men med sorg i hjärtat. Och fyra enkla rader rimmades samman:

Nu tar vi nya årtag
på livets mörka sjö
En del ska leva vidare
och somliga ska dö*

– Vad tittar vi på? säger mannen.

– Inte tittar vi på nåt, svarar jag.

Två män i Helsingfors står i blåsig kväll och blickar ut över Finska viken med Sveaborgs fästning där ute i halvdunklet. De delar på en cigarrett och sedan god afton, tack för ett trevligt samtal. Det behövdes inte mycket för Stig Claesson, när han snickrade ihop en scen, ett möte. Två främmande människor som möts och skiljs, lika ensamma före som efter. Det är läsaren som tagit hem poängen och känner sig mindre ensam, ja, till och med delaktig i ensamhetens gemenskap.

Efteråt … Mycket av det som ”Slas” valde som motiv för sina mångfaldiga romaner handlade om detta efteråt: efter krigets härjningar i Europa eller havets förödande härjningar av nederländska kuster. Efter den stora avhästningen av svenska landsbygden i allmänhet, Västergötland i synnerhet. Eller efter de enskilda livens middagshöjder, som i en av de sista böckerna Sov gott så diskar jag, den korta sagan om Ida Adriana och John Andersson.

Annars behövdes ingen långsökt förevändning för att dra igång ett bokbygge, en trasmatta kunde räcka, som i Utsikt från ett staffli; avlägsna vägkorsningar att dokumentera; en postlåda mitt i världens utkant … Eller en stockholmsadress, ett cafébord i efterkrigsparis.

Och nu är han borta, Stig Claesson. Men hans röst dröjer sig kvar, liksom de andra stora berättarnas, Sara Lidmans och Göran Tunströms, som också bar sitt landskap med sig i själva rösten. Denna röst är i hög grad textens förutsättning, så avgörande för berättandets frasering, det som kräver att någon lyssnar och det som gör att läsaren känner sig tilltalad, ja till och med utvald.

Slas visste att språket har betydligt mer att säga än orden, att ungerska boxare luktade på ett alldeles eget sätt och vår urgamla tradition att vakna med huvudet inkört i en myrstack på midsommardags morgon inte är helt meningslös. Allt detta visste han. Och berättade för oss om det. Om och om igen. Därmed klövs nationen i två läger: Slas-älskarna och de som inte begrep. De som tycker att det blev för tjatigt med omtagen och de omständliga resonemangen. De som helt enkelt har för bråttom. Det tråkiga är bara, att det nog var främst för dem som han skrev. För att vi skulle lugna ner oss lite grann. Vi hinner. Tids nog kommer slutpunkten. Den död som inte heter Konrad.

Stig Claesson, signaturen Slas, dog den 4 januari 2008.

Bengt Berg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.