Mana är till sin form en liten kulturtidskrift, en tidning, ett magasin – men är till sitt innehåll en fyrbåk i det högerdominerade, patriarkala och etniskt rensade medielandskapet i Skåne och i Sverige.

Mana är en radikal röst där tystnad råder, ett utrymme för tankar som annars trycks ut i kanten. Mana är marginalernas makt, ett sätt att väcka tankar och debatt som inte ges någon plats i huvudfåran.

Mana är också ett kollektiv av människor som till största del består av kvinnor, och kvinnor har också några av de viktigaste funktionerna i Manas organisation. Kollektivet består av svartskallar, och svartskallar har några av de viktigaste funktionerna i Manas organisation. Kollektivet består till hundra procent av feministiska och antirasistiska aktivister.

Mana ger feministiska och antirasistiska aktivister ett livsnödvändigt utrymme för diskussion. Här kan vi styra över den debatt som gäller våra liv. Här kan ett feministiskt och antirasistiskt klimat frodas som spränger de gränser som satts upp i resten av det svenska – och det internationella – medielandskapet.

Mana är en tidning och ett kollektiv som inte drar sig för konflikter, som inte förnekar att de finns. För fyra år sedan fanns en konflikt i vårt kollektiv som ledde till att redaktionen splittrades. Av den konflikten har Mana dragit lärdom: hos oss finns ingen tolerans mot patriarkalt beteende, och så ska det förbli. Kollektivet Mana arbetar ständigt och aktivt med jämlikhet som ledord: det märks i vår tidning och det märks i vår organisation.

Att tala om Mana som kvinnoförnedrande är kvinnoförnedrande. Vi feministiska aktivister i Mana kräver rätten att äga berättelsen om vår tidning och om vår redaktion. Tala inte över våra huvuden. Tala med oss! Tala med alla de feministiska aktivister och forskare som regelbundet skriver i vår tidning – gratis! – för att Mana just är en feministisk fyrbåk.

Nu blir vi anklagade för att sprida hat och okunnighet. Nu blir vi anklagade för att förtrycka och trampa ner. När vi söker ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta leverera kritik, debatt, nya vinklar, andra idéer, då blir vi kallade antidemokratiska. När vi, efter att ha producerat reflekterande och analyserande texter om feministisk debatt (Mana #1 2007), om politisk ekonomi (Mana #2 2007), om utvecklingen i Latinamerika (Mana #4 2007), då blir vi kallade intoleranta. När vi försöker vända debatten om rasism så att den inte som alltid handlar om minoriteten utan om majoriteten och skriver om Vithet, då blir vi anklagade för att vara rasister. När vi tar öppen debatt med religiösa fundamentalister (Mana #3 2007), då sägs det att vi är onyanserade och förvrängda. När vi diskuterar krigets mekanismer och granskar ockupationsmakter, då blir vi kallade antisemiter och antidemokrater. En stor majoritet av våra artikelförfattare är kvinnor, ändå sägs det att vi nedvärderar kvinnor. En stor majoritet av de som intervjuats i våra texter är kvinnor, ändå sägs det att vi nedvärderar kvinnor. En stor majoritet av de bilder som trycks i vår tidning föreställer kvinnor – kvinnor som agerar, som reagerar, som tar plats – ändå sägs det att vi nedvärderar kvinnor.

Det är en absurd ironi att de som har makt försöker tysta de maktlösa genom att stjäla de begrepp vi använder för att beskriva vår vardag. Samtidigt fångar det kärnan i vad Mana är: ett utrymme, en möjlighet, för maktlösa att ge sina egna beskrivningar. Detta är Mana. Vi slutar aldrig.

---

Britta Abotsi, journalist
Anki Bengtsson, journalist
Joacim Blomqvist, journalist,
redaktionssekreterare
Jorge Capelán, webbredaktör
Aida Ghardagian, konstnär
Adrián Groglopo, sociolog
Sarah Hirani, fotograf
Jacqueline Hoang Nguyen,
formgivare
Ann-Sofie Jakobsson, journalist, ordförande ISS (Manas ägarförening)
Rebecca Lernesjö Selberg,
doktorand i sociologi
Katarina Lind, student
Binaji Marouf, student
Nadia Mazzoni, fotograf
Jan Petterson, formgivare
Babak Rahimi, journalist,
verksamhetssamordnare ISS
Florencia Rovira Torres,
lärarvikarie
Leandro Schclarek Mulinari,
journalist
Nazem Tahvilzadeh, doktorand
John Åberg, statsvetare