Vi kan ha många och delade uppfattningar om teaterns plats och uppgift. En uppgift är definitivt att hjälpa oss att se vad som är väsentligt. Den här urskiljande uppgiften finns i föreställningen Blecktrumman på Q-teatteri. Några veckor före premiären ordnades en publikdiskussion där regissören Fiikka Forsman berättade att hon i föreställningen vill lyfta fram frågor om ansvar. Även om romanen mestadels utspelar sig under nazisttiden så kan man se att det typiska för den nazistiska ideologin – föraktet för svaghet/beundran av styrka och förtrycket av allt man uppfattar som annorlunda –  är tendenser hos människan som alltid är närvarande och som varje människa därför personligen måste ta ställning till. Romanen är därmed samtidigt en bildningsroman och en kommentar till samhällsutvecklingen i Tyskland.

Romanen är rikt fabulerande med mycket metaforik och det här har Forsman tagit fasta på i sin regi. Inga egentliga tolkningar ges utan åskådaren drabbas direkt av alla de mångskiftande personerna och händelserna, men allting har en enhetlig stämning och stil. I centrum finns Oskar Matzerath, den trummande pojken som till det yttre förblir en treåring, han är absolut lysande spelad av Outi Kavén, genomarbetat in i minsta detalj. Också Oskar är mångskiftande; det finns både positivt och negativt hos honom. Trummandet kan stå för den viktiga kritiken och upproret – till exempel när han förvandlar nazistmarschen till valstakt – men också som svårigheten att uttala kritik i ord. Den som vill kan i trummandet samtidigt se konstens och konstnärens kritiska ansvar. Det mest bestående intrycket är föreställningens cirklande kring all möjlig mänsklig dålighet, men så att den stöder en livsåskådning där skillnader mellan rätt och fel faktiskt betyder någonting.
Skådespelarna gör ett skickligt ensemblespel – de blir alla tydliga men samspelta och kompletterande delar i den speciella värld som växer fram på scenen. Man inser att det är ett utmanande arbete att förvandla romanen Blecktrumman till scenkonst, och man får vara tacksam över att teatern har tagit sig an ett sådant projekt. Föreställningen  är samtidigt utmanande också för åskådarna, vilket gör att de avslutande scenerna känns något utmattande. Men för alla som bryr sig ens det minsta om rätt och fel är det här en oumbärlig föreställning.

Peltirumpu. Premiär på Q-teatteri 14.2.2008. Text: Günter Grass, dramatisering: Seppo Parkkinen. Regi: Fiikka Forsman. I rollerna: Outi Kavén, Taisto Oksanen, Pirjo Lonka, Asko Sahlman, Jukka Peltola, Sanna-Kaisa Palo, Hannu Kivioja, Annaleena Sipilä, Sami Lanki.