Mänskliga rättigheter och Ryssland – en omöjlig kombination? Detta var den lite provokativa rubriken för ett diskussionstillfälle i Gamla studenthusets musiksal förra veckan. Kontentan av diskussionen blev att kombinationen kanske inte är omöjlig, men för närvarande verkar svår.
Vladimir Putin och hans män tycks uppfatta demokrati, mänskliga rättigheter och medborgaraktivism som vapen som kan utnyttjas av västliga organisationer för att undergräva regimen i Ryssland och åstadkomma en motsvarighet till den orange revolutionen i Ukraina. Man kan i viss mån förstå dem om man tänker på det kaos som rådde i Boris Jeltsins Ryssland, men det kaoset skapades nog inte av medborgaraktivism, utan av de alltför snabba ekonomiska reformer och den alltför långt drivna privatisering som framtvingades av västliga ekonomiska experter.Av en slump besökte flera grupper av ryska mänskorättsaktivister Helsingfors förra veckan. De var samstämmiga i sin oro över utvecklingen. Diskussionstillfället ordnades av den SDP närstående internationella solidaritetsfonden, som uttryckte sin oro över makthavarnas hårdnande grepp om medborgarsamhället i Ryssland och undrade över Finlands ansvar som OSSE:s ordförandeland detta år. Vid tillfället presenterades boken Venäjän ihmisoikeusliike som redigerats av Jurij Dzjibladze, Anna Sevortjan och Airi Leppänen (Gaudeamus 2007, 173 s.) – alla tre var på plats.
Finlands stöd behövs
Huvudinledaren Jurij Dzjibladze konstaterade att Finland har bättre möjligheter att stöda medborgarsamhället, eftersom Finland inte är så politiskt belastat som många andra utländska makter.
Detta har också varit en orsak att också på finska publicera boken, som sammanställts av Centret för utveckling av demokrati och mänskliga rättigheter och som tidigare utkommit på ryska och tyska.
– I svåra tider som de vi nu lever i behöver det ryska folket mer solidaritet från Finland, som är aktivt inom EU och OSSE. Bokens syfte är att ge mänskor här en bild av läget i Ryssland och visa att det där finns en mängd aktiva mänskor som satsar på arbetet för mänskliga rättigheter. Det finns många frågor som är mer intressanta än vem som blir Rysslands president.
Dzjibladze berättade – apropå Gamla studenthusets betydelse för studentrörelsen i Finland – att den första aktivismen för demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland tog form i slutet av 60-talet. Efter konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (KSSE) i Helsingfors 1975 bildades Helsingforsrörelsen, som tog fasta på avsnittet om mänskliga rättigheter i KSSE:s slutdokument. En viktig organisation var (och är) Memorial, som vill minnas offren för Stalins förtryck.
Ringa i klockan
Kriget i Tjetjenien gav upphov till soldatmödrarnas kommittéer och andra grupper mot kriget som ville hjälpa offer på vardera sidan. Ett internationellt samarbete uppstod, bl.a. med organisationer i Finland, huvudsakligen på det sociala området. Till en början handlade det om att ge materiell hjälp, men på 90-talet också om att ”ringa i klockan” och ge rekommendationer för reformer.
– Sedan kom den orange revolutionen i Ukraina och den förändrade den ryska regimens attityd. Där blev man orolig över att mänskorättsorganisationerna skulle användas som ett vapen mot regimen. Nästan alla i Ryssland förstod att det inte fanns något sådant samband, men regimen som var mer och mer centraliserad var också mer och mer nervös. Detta ledde till dramatiska förändringar i det politiska landskapet. Möjligheterna för oppositionen att verka begränsades starkt och snart var mänskorättsorganisationerna de enda som fanns kvar. Också de misstänktes för att ägna sig åt spionage.
År 2006 infördes en ny lagstiftning om medborgarorganisationer som kringskar deras möjligheter att verka. Organisationer kan t.ex. stängas efter det andra brottet mot bestämmelserna – det första resulterar i en varning. Eftersom bestämmelserna är småpetiga är möjligheterna för godtycke stora.
– En positiv följd är i alla fall en högre medvetenhet om medborgarsamhällets uppdrag att stärka de mänskliga rättigheterna och demokratin. Det betonas nu när regimen försöker begränsa den politiska oppositionen så mycket som möjligt. Men utan ett starkt stöd från allmänheten är detta en förlorad sak.
Onödig rädsla
Putins oro är enligt Dzjibladze omotiverad:
– De mänskliga rättigheterna handlar alltid om förhållandet mellan individ och stat, men mänskorättsaktivisterna strävar aldrig efter att underminera regimen, vilket Putin befarar. Medborgarrättsorganisationernas verksamhet försvåras av den repressiva lagstiftningen som antogs för ett par år sedan. Den återspeglar den fientliga inställningen hos de styrande, också Putin.
Dzjibladze medgav att medborgarna i allmänhet inte ser aktivisternas krav som viktiga.
– 90-talet var en svår tid och många hamnade i ekonomiskt trångmål. Det har lett till att mänskor upplever sig ha dåliga erfarenheter av demokrati. Sedan höjdes priserna på olja och gas och levnadsstandarden steg. Mångas slutsats är: När det var demokrati hade vi ett hårt liv, när vi har en stark ledare, censur och ofria val har vi ett bättre liv.
Trots dessa svårigheter, trots det bristande stödet från allmänheten, fortsätter aktivisterna sitt arbete och upplever det som viktigt. De kämpar mot det våld och den tortyr som polisen kan utöva, de kräver bättre fackliga och sociala rättigheter, de kämpar mot rasismen, speciellt i Kaukasus och mot mänskor från Kaukasus.
Skenbar stabilitet
Ekonomin i Ryssland är klart bättre än på det förfärliga 90-talet. Men pengarna har inte satsats vettigt. Utbildningsväsendet är enligt Dzjibladze korrumperat, situationen i armén är fruktansvärd, situationen i norra Kaukasus är oroande. Officiellt är kriget över men våldet är vanligt både i Tjetjenien och i Ingusjien.
– Det förefaller att råda en viss stabilitet, vilket är regimens mantra, men vi har en makt utan motvikter och ett mycket ineffektivt system som inte kan hantera kriser, t.ex. den som kan skapas av den hotande internationella ekonomiska lågkonjunkturen.
Sovjetunionen och Ryssland har (i motsats till t.ex. USA) undertecknat de flesta viktiga internationella konventioner sedan KSSE 1975. Men nu har den ryska regimen fått ett större behov av att hävda sig och blivit mycket mer kritisk mot internationella organisationer.
– ”Vi behöver inte lektioner i demokrati”, säger man. Det har lett t.ex. till begränsningar av OSSE:s möjligheter att bevaka val.
Denhär inställningen har man lyckats inplantera hos vanligt folk.
– En gång när jag satt i en taxi beklagade sig chauffören över att vi inte har några mänskliga rättigheter, inte förenings- och samlingsfrihet och valen är ett stort skämt, men fortsatte sedan: vi behöver inte ta över värden från väst, vi behöver inte lyssna på andras åsikter.
Kritisk dialog
I väst finns det, enligt Dzjibladze, de som ser Ryssland som ett nytt Sovjetunionen som inte kan utvecklas på basen av europeiska värden och som man därför ska undvika att samarbeta med. Andra anser igen Ryssland vara så viktigt när det gäller energi, handel och internationell säkerhet att man måste blunda för mänskorättsfrågor och liknande.
– Båda attityderna är felaktiga. Utan demokrati och mänskliga rättigheter blir Ryssland så instabilt att landet inte är pålitligt som energileverantör o.s.v. Det tredje alternativet är en kritisk dialog där man också tar upp frågor kring mänskliga rättigheter på samma höga nivå som man behandlar olja och gas.
Dzjibladze hoppades att Finland skulle vara mycket aktivare än nu i frågor kring rättsstaten på både statens och medborgarsamhällets nivå.
Organisations-byråkrati
Dzjibladzes närmaste kvinna på centret, Anna Sevortjan, berättade nämare om den nya lagstiftningen om medborgarorganisationer, som ledde till att över 6 000 organisationer avregistrerades förra året, en del för att de inte hade någon verksamhet, en del av andra skäl, som samarbete med utländska organisationer.
– I S:t Petersburg stängdes t.ex. en aktiv organisation som bl.a. gett mänskor en viss rättslig utbildning, t.ex. för att de skulle känna till sina rättigheter. Stängningen motiverades med att organisationen inte haft rätt att bedriva undervisning. Organisationen hade sysslat med detta i fem år och bl.a. gett polis- och immigrationsmyndigheter kurser i internationella rättsliga normer. Tydligen hade de varit alltför bra. Andra organisationer har stängts utan att de ens fått veta om det.
Peter Lodenius
