Katinka Faragó har kallats Ingmar Bergmans högra hand. I femtio år jobbade hon tillsammans med honom på otaliga filmer, först som scripta, sedan som produktionsledare. Som sommarlovsledig sjuttonåring 1954 blev hon beordrad att vara scripta på inspelningen av Kvinnodröm. Då hade hon jobbat på filminspelningar i fyra somrar, först som hund- och barnvakt, sedan som scripta. Men den ökände Bergman, som alla sade att var så hemsk att jobba med? Nej, det kunde hon inte. ”Du är tvungen. Det är ingen annan som vill” sa chauffören Biffen som skickats att mer eller mindre kidnappa henne från skolavslutningen.

Det här är en av många historier som bubblade ur Faragó, nu en rätt så barsk och bastant dam på 70 år, då hon förra veckan samtalade med Birgitta Kristoffersson inför en förtjust publik på Göteborgs filmfestival. Faragó berättar så levande att man nästan ser den skräckslagna flickan i sin dimissionsklänning framför sig. Och allt filmfolket hon träffade på sin Golgatavandring genom Filmstaden, där Svensk Filmindustris filmer gjordes på den tiden, de tyckte synd om henne som skulle jobba med Bergman.
– Om han stirrar på dig, så stirra tillbaka. Om han spottar på dig så spotta tillbaka, sa de. Och så mötte jag honom i en trång korridor. Och han stirrade. Och jag stirrade. Och vi stirrade. Till slut skrattade han och sa: Ja, det ska nog gå bra.
Nu ska det bli bok av Faragós liv i filmbranschen, skriven i samarbete med Kristoffersson, som hann ringa upp Bergman då de påbörjat arbetet. Trots sin ökända ovilja att ge intervjuer sa han sig gärna tala om Faragó. Men hans version av deras första möte var lite annorlunda.
– Han berättade att han kommit gående och sett en flicka som satt ensam på en bänk och grät så hjärtskärande. Och han frågade varför hon grät, och hon bara hulkade, och han frågade på nytt, och då fick hon fram: Jo, jag ska jobba med den där djävla Bergman! berättar Kristoffersson.
– Det är inte sant, säger Faragó avmätt.

Ambition eller självbevarelsedrift
En scriptas jobb är att se till att det går att klippa ihop filmen sedan, definierar Faragó. Alltså att se till att det ser lika ut från dag till dag.
– Och jag började på den tiden då polaroidkameran inte var uppfunnen, om ni kan föreställa er det.
Så vad Faragó gjorde var att hon ritade av scenografin så den skulle gå att återskapa nästa dag.
– Och eftersom jag inte riktigt kunde det här så tyckte jag allt var lika viktigt. Så jag ritade och ritade – inte kunde jag rita heller. Sen kom polaroidkameran, det var en otrolig lättnad.
Du var väldigt ambitiös, kommenterar Kristoffersson.
– Jag orkade inte bli utskälld, det var rena självbevarelsedriften.

Levande lik
Skammen skulle filmas hösten 1967 på Fårö. Faragó lastade in sina två barn, barnflicka och bagage i bilen och körde iväg till färjan i Nynäshamn.
– Det här var två dagar efter högeromläggningen. Men den brydde sig Fåröborna inte så mycket om, att köra där ute var förknippat med livsfara, berättar hon och så växer ett finurligt leende fram.
– Ja, Bergman brydde sig inte så mycket om det när jag träffade honom för ett och ett halvt år sedan. Och så såg han ju dåligt också, så det var bäst att hålla sig undan när han kom körande.
Skammen utspelar sig under ett krig och Faragó berättar om dåtida specialeffekter: de kletade napalm på gamla stugor och tuttade på, och hade ett eget dynamitlager på vinden hos en major som kallades Sprängdegen, och på nätterna satt teamet i nedre våningen och drack whisky och rökte.
– Får man berätta anekdoter här? avbryter sig Faragó mitt i allt.
Och så följer en historia om hur de hade havet fullt av lik, levande lik och döda lik, alltså folk i dykardräkter och dockor. Och Bergman som var så nöjd med en tagning att han slog till en docka med magnetofonen och den sade: Aj, jag är ett levande lik.
Inspelningen av Trollflöjten 1974 minns hon som en scriptas mardröm, operafolket hade ingen känsla för filmisk kontinuitet.
– Om jag överlever det här, då vill jag aldrig mer jobba som scripta, sa jag. Och då får du komma tillbaka som produktionsledare, sa Bergman.

ett stycke filmhistoria
Det är omöjligt att här få plats med alla historier Faragó berättade under den dryga timme jag lyssnade på henne, och de var säkert en bråkdel av vad som finns med i boken. Det är ju inte bara Bergman hon jobbat med utan många kända regissörer. Men kanske hon framför allt kan berätta om en unik upplevelse av filmbranschens hisnande utveckling.
Vet ni vad sömmerskan på Filmstadens syateljé sa då en journalist bad henne berätta om att jobba med Garbo? ”Hon med de stora fötterna som stod i trappan och rökte? Vad skulle jag ha att berätta om henne?”
Och Ingrid Bergman sedan, som kallade Ingmar Bergman för lilla gubben på inspelningen av Höstsonaten och levererade sina repliker som en dundrande kanon. Och när han bad henne lägga sig på golvet: ”Ingmar, det kan jag inte, vad skulle min publik säga?”
Och 60-talet sedan, när Filmstaden stängdes för nu skulle man ut och filma i köken, och en hel generation regissörer växte fram utan att kunna filma i studio. Bo Widerberg, han var livrädd för att gå in i en studio.

Till Bergmans försvar
Men Faragó är inte bara skämt och anekdoter, allvaret finns där också. Och ett behov att träda fram till Bergmans försvar. Anklagelserna om skattebrott, det förnedrande sätt de fördes fram på och det s.k. vänsterfolkets fixa idéer om hans borgerlighet.
Och det som hon själv var så rädd för då i början, och nog också råkade ut för: Bergmans dåliga humör. Men sanningen är inte så enkel som folk gärna vill. Som när Faragó och hennes man, producenten Måns Reuterswärd, gjorde en dokumentär om att göra film med Bergman för SVT Fakta. De var mycket nöjda med sitt arbete och gick glada i hågen iväg till tevecheferna på utvärderingsmöte.
– Vi trodde vi var en succé, och så anklagade de oss för att ha förfalskat Bergman. Det kunde inte vara sant att han var så trevlig, de kunde inte tänka sig att han var en förtjusande arbetsledare.
Faragó kan visserligen skratta åt sin dotters replik den där sommardagen ifjol, och förstå den, eftersom Bergmans skugga föll också över familjelivet. Men själv sörjde hon djupt.
– Jag blev väldigt, väldigt ledsen. Och det har jag varit sedan dess. Det är tomt utan Bergman, säger hon och blicken glider för några sekunder ut i tomma intet.
Men som den vulkan av berättelser hon är tar det inte länge förrän hon är igång igen.
– De ringde ju alla och ville intervjua mig. Och jag ville inte, jag ville bara vara ifred på mitt landställe. Men när Aktuellt sa att de skulle köra upp åtta mil från Karlstad för att prata med mig en halv minut så tyckte jag inte jag kunde säga nej.
Och journalisterna kom med två stora bilar och de gjorde intervjun och så sa Faragó nåt om den långa vägen de kommit.
– Nej, vi skulle ändå hit och göra ett fotbollsreportage, sa de!