737
Dörrarna är fullpepprade av kulor och på marken ligger en död hund och torkar i ökensolen. En bit bort står en till bil med en död man. Hans k-pist ligger bredvid. Fler döda män – kanske ett femtontal och över allt ett irriterat surrande av flugor kring de döda kropparna. Det är det enda ljudet. Några bilar till, ett stort lass kokain och två miljoner dollar.
Llewelyn Moss (Josh Brolin) bor i en liten stad i Texas. En manligt tyst Hillbillytyp med rutig skjorta och mustasch. En väska full med pengar i handen på en död man kan förändra mycket för en förtidspensionär som bor i en trailer. Men två miljoner försvunna dollar glöms bara inte. Det dröjer inte länge förrän någon får upp spåren efter Llewelyn. En av dem är Anton Chigurh (Javier Bardem). I helsvarta kläder och uttryckslös min är han ondskan personifierad.
En bit efter kommer Ed Tom Bell skickligt spelad av Tommy Lee Jones som gör en annorlunda roll, en introvert och analyserande sheriff i slutet av sin karriär. En god man som ser tillbaka på ett liv och ett arbetsliv som kanske inte riktigt blev vad han förväntat sig.
No Country for Old Men är regisserad av bröderna Joel och Ethan Cohen, som tidigare gjort bland annat Fargo och O Brother Where Art Thou.
Historien är baserad på en bok med samma namn av Cormac McCarthy. Efter några år med ganska medelmåttiga filmer har bröderna Cohen till slut hittat tillbaka till sin gamla briljans, nu i en kamp mellan den vanliga mannen och den rena ondskan. Skarpa repliker som osar av nån slags tragikomisk cynism. Det sägs aldrig för mycket. Fotot är stilla, lågmält. Det luktar av amerikansk sydstat.
– Jag trodde att när jag blev äldre skulle Gud komma in i mitt liv, säger Tommy Lee Jones karaktär och ser uppgivet ut genom fönstret. Men det gjorde han aldrig. Och jag kan inte klandra honom.
No Country for Old Men är rå – blodig. Men det berör inte hårda män. Bara den gamle sheriffen verkar vara lite trött på all död. Den utspelar sig nånstans i gränslandet mellan 70- och 80-tal innan DNA-profiler och ultraviolett ljus gjorde sitt intrång på brottslösararenan. Filmen är nominerad till sju Oscar, bland annat för bästa film och bästa biroll (Javier Bardem).
En bit efter kommer Ed Tom Bell skickligt spelad av Tommy Lee Jones som gör en annorlunda roll, en introvert och analyserande sheriff i slutet av sin karriär. En god man som ser tillbaka på ett liv och ett arbetsliv som kanske inte riktigt blev vad han förväntat sig.
No Country for Old Men är regisserad av bröderna Joel och Ethan Cohen, som tidigare gjort bland annat Fargo och O Brother Where Art Thou.
Historien är baserad på en bok med samma namn av Cormac McCarthy. Efter några år med ganska medelmåttiga filmer har bröderna Cohen till slut hittat tillbaka till sin gamla briljans, nu i en kamp mellan den vanliga mannen och den rena ondskan. Skarpa repliker som osar av nån slags tragikomisk cynism. Det sägs aldrig för mycket. Fotot är stilla, lågmält. Det luktar av amerikansk sydstat.
– Jag trodde att när jag blev äldre skulle Gud komma in i mitt liv, säger Tommy Lee Jones karaktär och ser uppgivet ut genom fönstret. Men det gjorde han aldrig. Och jag kan inte klandra honom.
No Country for Old Men är rå – blodig. Men det berör inte hårda män. Bara den gamle sheriffen verkar vara lite trött på all död. Den utspelar sig nånstans i gränslandet mellan 70- och 80-tal innan DNA-profiler och ultraviolett ljus gjorde sitt intrång på brottslösararenan. Filmen är nominerad till sju Oscar, bland annat för bästa film och bästa biroll (Javier Bardem).
Rasmus Lundgren
