Det är den elfte svenska Bernhardöversättningen och en av hans sista  romaner, från 1984, en typisk Bernhard, tänker jag, trots att jag tidigare bara läst ett par böcker av honom, och nu Skogshuggning då, en Bernhard i sino prydno, tänker jag, där mänskor samlas hos de vedervärdiga Auersbergers på en konstnärlig kvällsmåltid, detta konstnärliga etablissemang som innerst inne bara är ett småborgerligt och motbjudande pack som av idel förhoppningar åstadkommit idel hopplöshet och dit den bernhardska huvudpersonen, en författare, går trots att han hatar och föraktar dem liksom de honom, ja det är just därför han går dit, tänker jag, det är just Bernhard i koncentrat, tänker jag, han går dit för att kunna plocka dem alla i stycken, från den uppblåsta Burgskådespelare som firat triumfer i Vildanden till författarinnan Jeannie Billroth som hela livet badat i sitt smaklösa kitsch och den genom alkoholism totalt infantile Webern-epigonen Auersberger vars åsyn ger huvudpersonen så starka kräkreflexer att han måste gå åt sidan för att inte kasta upp, det är egentligen metaforen för hela den här romanen, tänker jag, en enda stor kräkning med det här Bernhardska tonfallet eller maneret, maniskt rullande, mässande, en förbannandets räpp, egentligen, envetet arg, monologiserande, oförsonlig, demagogisk, tröttande, nånting att läsa snabbt i ett andetag eller i små bitar för att inte börja hyperventilera eller så låter man helt enkelt bli om man av litteratur snarare söker nyanser och känslighet och lätthet. Bernhard är mera skogshuggning, liksom.