Någonstans i en skog väntar en svart liten skalbagge på att den märkliga vintern ska övergå i vår. Den har hittills levt sitt larvliv inuti en tickas fruktkropp, men ska en varm och ljus dag gnaga sig ut ur den, fullvuxen, med glänsande täckvingar, och lämna efter sig ett cirkelrunt hål i svampens träiga ovansida. Skalbaggsartens liv är knutet till just den här arten av ticka.

Tickan i sin tur växer i döda granar, men bara i stående träd och högstubbar som först mjukats upp av klibbticka eller någon annan virkespionjär. Den är dålig på att sprida sig eftersom den i årtusenden har funnits i gammelskog. Gammal skog var förut en stabil naturtyp, och det naturliga urvalet har gynnat andra egenskaper hos tickan än förmågan att producera sporer som flyger långa vägar med vinden: det har inte behövts.
I gammelskogen finns en kontinuitet av död ved – trä som är dött bara ur trädets synvinkel, för där är fullt av annat liv. Under lång tid har tickan blivit specialiserad på andra saker, sådana som gjort att generation efter generation av tickor kunnat växa i barrskogsbältet. Men med spridningsförmågan är det klent. Och den har anpassat sig till en nisch med ett skyddat lokalklimat, hög luftfuktighet, tillräckligt många döda granar tillräckligt nära, och dessutom ska där alltså finnas andra svampar som bereder vägen.
Inte undra på att den ligger illa till i tjugohundratalsekonomismens Finland. Med sådana krav.
I rödlistan är tickan klassad som sårbar. Läget för den svarta lilla skalbaggen är ännu kinkigare, eftersom alla värdtickans krav måste uppfyllas om skalbaggen ska ha något att växa av och i, och baggarna hittar knappast fram till alla tick-individer i skogen. Insekten är ännu ett snäpp känsligare än den sårbara värdarten. Men skalbaggen är inte rödlistad, för den är inte upptäckt av människan ännu.
Den kanske aldrig hinner bli det.
“Om trettio år”, meddelade en dyster talare på ett skogsseminarium i höstas, “om trettio år eller så, kommer det inte att finnas någon skog i ursprungligt skick kvar i Finland. Förutom den som fredats.”
Om det stämmer – och de intressen som väger tyngst driver sannerligen utvecklingen åt det hållet – skulle det gälla att freda skog så in i norden. Nu genast.
På något finurligt sätt borde man dessutom lyckas skydda både många olika områden och stora ytor. För vår sårbara ticka duger det inte med ett litet skogsfragment trehundra meter från nästa skogsplätt. Luften är för torr och rörlig ännu hundra meter in från skogsbrynet. Svampindividerna är få, alla kan råka dö om slumpen slår till med skarpsidan. Avståndet till närmaste skogsholme är för stort för att överbryggas, arten är borta från fragmentet. Många organismer som blir isolerade i små populationer hamnar i en ond spiral av skadliga inavelseffekter och knackig överlevnad.
För första gången på många år, fantiserar jag om att bli snuskigt rik.
Jag vet precis vad jag skulle göra med pengarna.
Köpa osynliga skalbaggar.